Utöver brexit är EU:s långtidsbudget bland de svåraste utmaningarna i EU för tillfället. De två frågorna hänger naturligtvis ihop, eftersom finansieringen av långtidsbudgeten 2021-2027 påverkas av brexit, säger direktören för de finländska producentorganisationernas och kooperationens kontor i Bryssel, Hanna Leiponen-Syyrakki.
– I den nya EU-kommissionen gäller det dessutom för jordbrukskommissionären Janusz Wojciechowski att hålla en hög profil för att hålla kvar inflytandet över sitt ansvarsområde, säger Hanna Leiponen-Syyrakki.
Det finländska ordförandeskapets förslag till långtidsbudget har hunnit väcka en del kritik. Finland föreslog i höstas en medlemsavgift på 1,07 procent av bruttonationalinkomsten BNI. Det var för litet för parlamentet och kommissionen, men för mycket för den så kallade enprocentsklubben, de länder som anser att 1 procent av BNI räcker. Bland dem finns förutom vårt västra grannland Sverige även Österrike och de två exportinriktade länderna Danmark och Nederländerna samt den stora finansiären Tyskland.
Hanna Leiponen-Syyrakki påminner emellertid om att det finländska förslaget skulle innebära mindre höjningar än vad kommissionen ursprungligen föreslagit. Kommissionen har tidigare föreslagit en avgift på 1,11 procent av bruttonationalinkomsten. Den tidigare budgetkommissionären Günther Oettinger beskyllde rent av Finland för att dra hemåt som ordförandeland.
De flesta medlemsländerna i det tidigare östblocket är emellertid helt inställda på att medlemsavgifterna bör höjas, eftersom budgeten måste växa.
Utmaningarna allt fler och större
– De många utmaningarna blir allt fler och större, säger Hanna Leiponen-Syyrakki. Utöver den kommande gemensamma jordbrukspolitiken CAP27 är flyktingsituationen, försvarspolitiken och klimatpolitiken sådana frågor som också kräver finansiering för att unionen ska kunna åstadkomma förbättringar.
Finland kommer i alla fall knappast att hinna ro långtidsbudgeten i hamn. Kroatien, som tar över ordförandeskapet efter årsskiftet kommer att fortsätta beredningen i samarbete med den nya budgetkommissionären, österrikaren Johannes Hahn.
– Men det kan mycket väl gå till hösten, då Tyskland är ordförandeland, innan långtidsbudgeten börjar klarna. Det beror i mångt och mycket på när brexit förverkligas. Tyskland vill emellertid inte ha långtidsbudgeten på sitt bord av inrikespolitiska skäl. Det kan hända att tyskarna i så fall tvingas kompromissa om 1 procent av medlemsavgiften, och det kan leda till sjunkande väljarunderstöd för de tyska regeringspartierna.
Hanna Leiponen-Syyrakki anser själv att Finlands förslag innebär en förnuftig kompromiss:
– En idé bakom förslaget att höja medlemsavgiften var bland annat att undvika en stor nedskärning av den andra pelaren i den gemensamma jordbrukspolitiken. Den andra pelaren täcker det landsbygdsutvecklingsprogram som finansieras av både unionen och medlemsstaterna. Genom tilläggsfinansieringen av den andra pelaren skulle man inte behöva använda pengar från den första pelaren för att uppfylla klimat- och miljömålen. Överföringar mellan pelarna är möjliga i kommissionens förslag. Vid jordbruksrådet i november stödde i alla fall 20 medlemsstater Frankrikes ståndpunkt att direktstöd inte skulle sänkas från den nuvarande nivån.
Vad medför green deal för jordbruket?
Hanna Leiponen-Syyrakki bekräftar att det finns ett tryck inom unionen på att skärpa miljökriterierna och införa krav på klimatåtgärder i första pelaren i den kommande gemensamma jordbrukspolitiken.
– Men hur långt de enskilda medlemsländerna måste gå beror ju också på vad de har gjort hittills. I Finland har vi gjort vår hemläxa redan, vi har genomfört en del åtgärder genom andra pelaren i vårt miljöprogram. Vi kan alltså redan de regler som unionen vill införa i den första pelaren. Därför borde villkoren inte ändra så mycket för oss i den kommande programperioden. En förutsättning är dock att finansieringen inte minskar.
Få andra länder har använt sig av åtgärderna i andra pelaren i den omfattning som det skulle finnas rum för, och för alla andra kommer villkoren att ändra en del.
Kommisssionens så kallade green deal vars färska version fick offentlighet i onsdags kort före LF:s pressläggning torde innebära strävan efter ett klimatneutralt Europa senast 2050. Förslagen torde bland annat omfatta en sorts miljö- och klimatkonsekvensbedömning av den gemensamma jordbrukspolitiken, pejlad mot klimat, miljö och biologisk mångfald.
Green deal omfattar också strategin ”from farm to fork”, på svenska kallad från jord till bord, där kommissionären för hälsa och matsäkerhet Stella Kyriakides från Cypern har svarat för beredningen.
– Tidigare handlade just den strategin närmast om spårbarhet, nu kommer även hållbarhetskriterier med. Det betyder nya utmaningar men också möjligheter, säger Hanna Leiponen Syyrakki.
Finlands budskap går hem i Bryssel
För att Finland ska kunna dra nytta av alla möjligheter förutsätter det emellertid konsensus på hemmaplan.
– Det är i sig intressant att vi kan sitta här i Bryssel och se alla Finlands positiva sidor. Bland dem hör att jord- och skogsbruket som den enda näringen har potential att binda kol. Man kan exempelvis fråga sig, hur det skulle gå med hela green deal om inte vi skulle ha jord- och skogsbruk. Här i Bryssel ser man positivt på Finland när det blir tal om klimatpolitik. Vi har till exempel redan vårt eget klimatprogram, och vi håller på att utforma ett program för biologisk mångfald. På hemmaplan har diskussionen emellertid varit onödigt tillspetsad. Våra jordbrukare känner sig trängda, men när vi berättar här vad vi fått till stånd så går vårt budskap åt som smör på heta stenar.
Det som fattas nu och även framöver är hur man kan mäta resultaten av en viss klimatåtgärd.
– Det goda med den kommande gemensamma jordbrukspolitiken är att man ska kunna genomföra riktade åtgärder. Men den stora frågan inför den kommande gemensamma jordbrukspolitiken CAP27 är å sin sida om de metoder vi har i dag att mäta resultaten är de rätta, de begränsar sig närmast till om riktade stöd har lett till det önskade åtgärderna. För jordbruket överlag är frågan om vilka nya åtgärder green deal kommer att innebära och i vilken mån det inverkar på CAP27.
Nya kommissionären måste stå på sig
Om den nya jordbrukskommissionären från Polen Janusz Wojciechowski säger Hanna Leiponen-Syyrakki att han har en vilja att försvara jordbruket. Under en träff med EU:s organisation för bönder och jordbruksandelslag Copa-Cogeca talade han övertygande, bland annat om små jordbruk. Han försvarar också kommissionens linje om den gemensamma jordbrukspolitiken.
– Nu beror mycket på om han kan hålla en självständig linje eller om han blir i skuggan av kommissionär Frans Timmermans från Nederländerna med ansvar för klimatfrågor. I kommissionens nya struktur är Frans Timmermans en av tre verkställande viceordförande och han får Janusz Wojciechowski under sig utöver kommissionärerna för hälsa och matsäkerhet, för transport, för energi samt för miljö och fiskeri. Frans Timmermans är känd för en mycket stark grön agenda, han har även berett green deal. Hans kabinettschef är Diederik Samsom, som bland annat varit kampanjledare för Greenpeace i Nederländerna.
Enligt Hanna Leiponen-Syyrakki var det i övrigt något nytt att det fanns hierarki i Jean-Claude Junckers kommission. Tidigare har enskilda kommissionärer kunnat arbeta självständigt.
– I och med strukturen under den tyska kommissionsordföranden Ursula von der Leyen måste de enskilda kommissionärerna dock antagligen själv profilera sig för att upprätthålla sitt inflytande.
Bland övriga stora frågor som berör jordbruket och EU:s inre marknad återfinns handelspolitiken. Om Mercosuravtalet träder i kraft, vilket inte ännu är säkert får det konsekvenser för den europeiska jordbruksproduktionen.
– Här är det i alla fall bra att vår tidigare jordbrukskommissionär, Phil Hogan nu är handelskommissionär.
Den afrikanska svinpesten är för sin del ett mycket allvarligt problem. Just nu exporterar EU enorma mängder svinkött till de asiatiska länderna, men om svinpesten sprider sig in i Tyskland så är det en katastrof.
Regeringsskifte under pågående ordförandeskap …
På frågan om hur det finländska ordförandeskapet har påverkat möjligheterna för de finländska intresseorganisationerna att bevaka sina intressen, det vill säga lobba, påminner Hanna Leiponen-Syyrakki om att ordförandelandet är tvunget att försöka se till hela unionens bästa, inte bara sitt eget.
– Det är å andra sidan en stor heder att få vara ordförandeland vilket också ger landets intresseorganisationer en viss status. Vår ordförandeperiod har visserligen varit full av utmaningar, först var det parlamentsval och sedan drog tillsättandet av den nya kommissionen ut på tiden. Vi hade haft beredskap att föra många frågor framåt, men vi fick inte tillfälle att göra det på grund av förhållanden som vi inte kunnat påverka. Här finns förstås också brexit i bakgrunden. Att byta ut regering under en ordförandeperiod så som nu hände är i alla fall något oerhört, och det är lite förvånande att våra finländska medier inte har fäst större uppmärksamhet vid den saken. Kanske det är så att EU inte känns så viktigt, när det gäller annat än just jordbruket.