Sune Eliasson från Pernå var ordförande för NSP och medlem i SLC:s styrelse under en för jordbrukarna speciellt turbulent tid. Bland annat EU-medlemskapet och de stödsystem som det medförde bjöd på rejält med utmaningar.
När Sune Eliasson blev ordförande för Nylands svenska lantbruksproducentförbund (idag SLC Nyland) 1993 var det rätt så klart att det för jordbrukarna fanns ekonomiskt betydligt tuffare år framför än vad det funnits bakom dem. Ändå kom Finlands ansökan om EU-medlemskap som någonting av en chock för jordbrukarna.
– Ansökan påskyndades ju kraftigt av Sveriges ansökan om EU-medlemskap. Finland lämnades i praktiken utan alternativ, och bland oss jordbrukare var motståndet mot EU-medlemskapet så gott som totalt, säger han.
Jordbrukarna demonstrerade i Helsingfors vid ett par tillfällen inför medlemskapet. Eliasson kommer specifikt ihåg när man ordnade med snö till Esplanadparken och att han höll ett anförande på riksdagshusets trappor.
– Många jordbrukare kände att mattan drogs undan och som producentorganisation måste vi då ta till både kraftfulla och för oss ovanliga åtgärder, säger han.
Tillvaron efter EU-inträdet
Enligt Eliasson visste SLC och MTK inte hur tillvaron skulle komma att se ut efter EU-medlemskapet och med facit på hand är det knappast en överdrift att säga att i fråga om inkomstbildningen så förändrades tillvaron helt och hållet.
För producentorganisationerna var det omöjligt att fortsätta som förut.
– Tidigare sköttes förhandlingarna för jordbrukarnas del som en slags fristående del av den inkomstpolitiska helhetslösningen, eller i varje fall hämtades argumenten därifrån, det vill säga med hur stor andel som inkomsterna skulle öka, säger han.
För SLC blev EU-inträdet också startskottet för en utmanande tid internt.
– Stödsystemet med den stora ekonomiska skillnaden mellan närmast dåvarande B-området och C-området skapade en grogrund för de olika konflikter som levde kvar mellan SLC:s landskapsförbund mer eller mindre under hela min ordförandetid. Samtidigt har jag ändå alltid försökt skilja på sak och person och fortfarande i dag kommer jag mycket bra överens med både Runar Lillandt och Nils-Anders Granvik, som väl var dem som jag oftast hade olika åsikt med på den tiden, säger Eliasson.
Inom de olika landskapsförbunden drog man ett stort lass med informationsmöten om det nya stödsystemet, men också om mervärdes- och omsättningsbeskattningen.
– Jordbrukarna blev momspliktiga ungefär vid samma tid och det här innebar en märkbar förändring för dem, säger han.
SLC:s existens medför många fördelar
Eliasson säger att SLC behövs också i framtiden. För språkets skull, men också i övrigt.
– Historiskt sett så har SLC representerat bönderna från slott till koja och det här har jag alltid sett som en styrka. Och det som det i praktiken leder till när man har två producentorganisationer i stället för en är att jordbrukarna hörs med två röster i stället för en och det är nästan alltid en fördel, säger han.
Sune Eliasson är nöjd med sin insats inom producentorganisationen, men två besvikelser har han trots allt fått leva med.
– Den ena är att jag trodde att vi efter EU-inträdet skulle kunna bygga upp ett stödsystem eller en lösning som på något sätt skulle bli färdig, men så blev det ju inte och under åren har det ju blivit klart att förändringen bara fortsätter. Det andra är det att de finländska jordbrukarna konsekvent går miste om det så kallade Östersjötillägget på spannmål till förmån för andra. I den inhemska spannmålshandeln blev det i praktiken ett vedertaget avdrag, säger han.
Efter sin tid som NSP-ordförande fortsatte Eliasson med jordbruket hemma på gården i sydvästra Pernå och med grävmaskinsentreprenaden. Dessutom började han jobba med maskinservice vid en närliggande golfbana. I dag är han pensionär och sysslar bland annat med skogsröjning och röjning av åkerkanter för att hålla sig sysselsatt.