Annika Luther har i ”Rågen – en spretig historia” författat en faktaspäckad och lättläst kulturhistoria om rågen och jordbruket där dock ungdomsförfattarens och lärarens uttryckssätt väger väl tungt.
Ett gräsligt ursprung
Boken inleds med ett informativt kapitel om gräsens livsskeden och karaktär. Sedan kommer huvudpersonen Secale – rågsläktet – in i bilden. Den kända botanisten och växtgenetikern, och i detta fall rågens moderna fadersfigur, Nikolaj Vavilov blir den länk som knyter ihop historiens början och slut – från ogräs till genbanker.
Resan börjar i det gamla Anatolien där rågen utvecklade sig från ett vildgräs till ett besvärligt ogräs till att med tiden bli en finsk nationalsymbol. Vi får veta hur den tog sig in på odlingsmarker och ner i spannmålsbingar för att slå igenom i Nord- och Mellaneuropa under tidig medeltid. Samt får vi bekanta oss med det romerska äcklet inför rågens smak och färg.
Läsaren lär sig om korspollinering och rågens genetiska diversitet. Under sina resor till Pamir och Turkiet i början av 1900-talet var Vavilov uttryckligen ute efter att hitta spannmålssorter som skulle kunna växa i norra Rysslands iskalla provinser. I avlägsna och isolerade dalar märkte han att de lokala odlarna lyckats avla fram helt unika kraftfulla plantor som skulle kunna användas för hemlandets behov. Detta var i en tid då jordbrukarna ännu sådde sitt eget utsäde och de lokala sorterna var livskraftiga.
Finland – rågens rike
I boken är det egentligen Vörå som är ”rågen rike” – men titeln kunde med fördel tilldelas Finland överlag. För fördelen med råg är givetvis störst i kallare trakter, inte minst då rågkärnorna behöver frost för att gro. Följaktligen kom rågen att bli Finlands viktigaste sädesslag, och även idag odlas 95 procent av all råg i världen mellan Nordsjön och Ural.
Historiskt sådde man i Finland olika varianter av råg: Johannesrågen vid midsommar, Larsrågen i augusti samt vårrågen som dock gav en mindre skörd. Dessutom sådde man tjälråg under senhösten. Från och med medeltiden fram till 1800-talet var rågen även en exportvara tills mjölkhushållningen och vallodlingen tog över.
Eftersom finländarna var så få men landet stort kom svedjebruket att bli en viktig jordbruksform som också kom att leva kvar längre än i andra delar av Europa. Luther beskriver den näringsmässiga aspekten bakom svedjebruket, hur ett sådant gick till och hur ”rågfinnarna” hämtade med sig traditionen till Sverige och Norge. Svedjebruket gör sig ännu idag gällande i finska namn som Aho, Palo, Rovio och Halme. Kulturhistoriska begrepp hittas också i en annan rågrelaterad institution: rian. Inte minst i ”riihikuivaa rahaa” och ”budjettiriihi”. Ordet ”spannmål” i sig härstammar från spannland – 0,25 hektar – motsvarande det som kunde besås med en spann (en halv tunna). Alla ovanstående exempel på de intressanta kopplingar författaren lyfter fram.
I Luthers behandling av finländarnas relation till jordbruket framkommer även andra igenkänningsfaktorer. Som när kemiprofessorn och administratören Pehr Adrian Gadd efter en resa i Åboland 1751 pekade på prissättningsproblemet inom jordbruket på ett sätt som låter modernt i var bondes öron. För att undvika både ocker och barkbrödssäsonger föreslog Gadd nämligen garantipriser så att ”säden altid i god och ond tid kunna säljas för 15 till 18 Daler tunnan”.
Råg på liv och död
Rågens inverkan på självaste livet och döden framkommer likväl. Den ”botaniska kärleken” får främst i början av boken en klar koppling till biologens uppenbara fascination även för den mänskliga reproduktionen. Rågens och jordbrukets amorösa aspekter får blomma ut i berättelse och dikt. I förmodern tid var rågen nämligen högväxt nog att dölja diverse förbjudna aktiviteter, vilket tillväxthämmare idag har gjort slut på.
Luther låter också den annars för finländarna så värdefulla rågen bli en ”ofrivillig massmördare”. Rågen angrips nämligen lätt av mjöldrygan – en sporsäckssvamp som gillar odlingsväxtens långa blomstringstid och korspollinering. Svampens gift skapar ofattbart lidande, kramper, hallucinationer, svartnade lemmar och död hos den som drabbas. Bönderna misstog i forna tider den giftiga organismens sklerotier för stora rågkorn och ibland till och med bakade man bröd endast på sklerotierna med katastrofala resultat. I stark kontrast till dessa doser godkänns i dag 0,05 procent mjöldryga i rågen.
Rågen spelade i form av folkets viktigaste matvara även en avgörande roll under missväxtåren 1867 – 1868. Skrala skördar i kombination med en växande befolkning skapade Finlands och Europas sista fredstida svältkatastrof.
Spretig stil
Boken blir en slags rågens – och jordbrukets – kulturhistoria dekorerad med välplatsande svartvita illustrationer av Herta Donner, som gör debut som illustratör. Boken spretar tidvis och tenderar att slira av ämnet, det vill säga rågen, men förblir intressant i sin beskrivning av odling, växter och jordbruk överlag. Kända personer som Plinius den äldre och Olaus Magnus kommer till tals, men direkta citat ur även ovanligare källor ger boken mera kött på benen.
Boken är skriven i en populär, flytande och lättförståelig ton som knappast avskräcker någon från att plocka upp den. Därför dras den också med lite utmärglade och klichéartade svängar och populärkulturella förklarande citat som ”the economy, stupid”. Förvisso tycks det idag finnas en viss vurm för att skriva enkelt även för vuxna, men intrycket av grundskolans biologibok är ständigt närvarande.
Det intressanta historiska källmaterialet konkurrerar tyvärr också med författarens ofta svepande generaliseringar i synen på historien. Boken befolkas följaktligen av enfaldiga bönder, skrockfulla gubbar, höga herrar, giriga köpmän, klåpare och dilettanter vilket gör att den historiska realismen dör frostdöden som en följd av författarens egna stilistiska jargong och slutklämmar. Stilen krockar ofta fatalt med det tidvis dystra och historiskt seriösa temat.
En framtid för rågen?
Luther avslutar med reflektioner kring rågens framtid och möjliga återkomst som en gröda av rang. Trots att rågodlandet förlorat sin historiska betydelse har den exempelvis gjort en stilig comeback i form av trendiga gin- och whiskysorter, och förblir både kulinariskt och kulturellt viktig på ett sätt som gör Finland unikt även i Norden. I Sverige är rågen trots allt främst ”kosmetisk”.
Förutom snillrika nya rågprodukter och varumärkesbyggande kan rågen också få en mera betydande roll i framtiden. Idag bevaras frön i olika genbanker världen över, vilket för rågens del betyder 27.000 prover i 70 olika banker – kulmineringen av det arbete Vavilov påbörjade. I fall av växlingar i klimat eller konflikter finns därmed en viss beredskap inför morgondagen.
Slutligen lyfter Luther fram rågens möjliga framtida roll som vitaliserande kraft. Då jordbruket moderniserades under 1900-talet gick nämligen 75 procent av odlingsväxtsorterna förlorade. Därmed kan de jordbrukare som håller de gamla lantsorterna – kulturspannmålet – vid liv spela en avsevärd roll i att bekämpa likriktningen inom jordbruket. Därtill finns det en dröm om den ”perenna revolutionen”. Genom att odla fleråriga växter minskar man jorderosionen och näringsläckage och bidrar till att skapa ett mera tåligt och hållbart jordbruk. Den tvååriga – nästa perenna – rågen kan här kanske bli lösningen.
Sammanfattningsvis kan boken sägas vara intressant och lärorik även för den erfarna jordbrukaren, och dessutom är den utmärkt lättsam sommarläsning.