Hur kan vi inför etableringen av lusern skapa optimala förutsättningar för grödans livskraft och produktivitet? Såsom alla andra ärtväxter ingår också lusern en symbios med kvävefixerande bakterier. Ympning av utsädet med en specifik bakterieart är avgörande för en tidig inledning och en snabb utveckling av den för båda parter gagnrika samlevnaden, och därmed för lusernens etablering. På längre sikt måste vi säkerställa att lusernens växthälsa inte äventyras av markburna skadegörare.
I motsats till lusern förekommer klöverarternas symbiotiska bakterier vidspridda i Finlands åkerjordar och klöverutsäde behöver därför i allmänhet inte ympas.
Såsom lusern dras också klöverarter och käringtand med markburna och därför till växtföljden relaterade skadegörare. I motsats till dessa angrips lusern i större utsträckning av sjukdomar vars värdar omfattar trindsäd och oljeväxter.
Detta kan innebära att uppehållen kan behöva vara längre vid återkommande odling av lusern än vid odling av klöverarter och käringtand.
Ympning kan avgöra etableringen
Angående såbädden och såningstekniken ställer lusern samma krav som andra småfröiga arter. En god uppkomst förutsätter en återpackad såbädd samt ett sådjup kring 1-2 cm. Lusern gror bäst vid marktemperaturer över 10°C.
I början av utvecklingen är lusernplantor särskilt känsliga för ljusbrist. Konkurrens från ogräsens sida måste därför undvikas.
Det är inte heller lämpligt att samodla lusern med växtarter som etablerar sig snabbt eller att så in lusern i en skyddsgröda som skuggar för kraftigt.
De symbiotiska kvävefixerande bakterierna infekterar lusernplantornas rötter inom fyra veckor efter groningen. Symbiosen mellan lusern och bakteriearten Ensifer (eller Sinorhizobium) meliloti är specifik. Det finns ett stort antal olika stammar av E. meliloti och deras effektivitet varierar.
För att säkerställa en omfattande infektion och en effektiv kvävefixering bör lusernutsädet alltid ympas. Ympning rekommenderas alltså också i fält där lusern har odlats under ett tidigare växtföljdsomlopp.
Bakterierna är i sin energiförsörjning beroende av värdväxtens fotosyntes och symbiosens produktivitet är därför positivt korrelerat med grödans biomassabildning. En omfattande kvävefixering förutsätter således att lusernplantorna får en god start och att de hålls i rask tillväxt.
Ju fräschare ympning, desto bättre. Utsädet saluförs i regel som torrympat. Pelletering förlänger bakteriernas livslängd. Pelleteringsmedlets fuktabsorption förbättrar groningen och vid användningen av ett kalkrikt medel förbättras dessutom groningsmiljön genom en höjning av pH-värdet.
Enligt Leinonen (2024) ska utsäde användas samma år som det ympas; ympningens vigör försämras alltefter, med negativa konsekvenser för etablering och tillväxt. I ympat och pelleterat utsäde bevarar bakterierna sin livskraft antagligen ännu till följande säsong.
Ympar man själv, så bör utsädet sås ut snarast möjligt, dock inom en vecka (Leinonen 2024). Våtympning inför sådd i tillägg till en tidigare torrympning har visat sig förbättra etableringen (Sousa m.fl. 2020).
Markburna svampsjukdomar
Lusern kan angripas av många olika svampsjukdomar och skadedjur (Undersander m.fl. 2011, Bouton 2012). I Nordeuropa bör man enligt Wallenhammar (2024) främst se upp med vissnesjuka (Verticillium albo-atrum).
De flesta skadegörare anländer och/eller uppförökas först när värdgrödan odlas i större utsträckning. I Finland odlas lusern tillsvidare i en mycket blygsam skala; dessutom odlas lusern i regel i blandning med andra vallväxtarter.
Lusern har ändå en rad markburna sjukdomar gemensamt med andra växtarter. En del av dessa värdväxter odlas i mer eller mindre stor utsträckning i Finland, bl.a. klöverarter, käringtand, ärt, bondböna, vicker, rybs och raps.
En uppförökning av markburna växtskadegörare kan enbart undvikas genom tillräckligt långa uppehåll i odlingen av deras värdväxtarter.
Växtföljd hindrar spridningen av skörderest- och markburna växtskadegörare
En växtföljd bör planeras så att risken för spridningen av växtartspecifika samt av för flera växtarter och växtfamiljer gemensamma växtskadegörare minskas. Många växtskadegörare är specialiserade på en växtfamilj.
Ärtväxter (klöver, käringtand, lusern, trindsäd) är således principiellt utmärkta avbrottsgrödor för växtarter som tillhör andra familjer, såsom gräsväxter (stråsädesslagen), korsblommiga växter (rybs, raps), potatisväxter eller amarantväxter (sockerbeta). Vissa växtsjukdomar angriper dock också växtarter som tillhör olika växtfamiljer (exempelvis bomullsmögel).
Observera att markburna sjukdomar också sprids av mellangrödor och bottengrödor som odlas för gröngödsling eller som fånggröda. Bottengrödor och mellangrödor bör inte bestå av arter som tillhör familjerna ärtväxter eller korsblommiga växter, om till dessa växtfamiljer hörande arter ingår som huvudgrödor i växtföljden. Bovete och honungsört tillhör växtfamiljer som inte omfattar andra i Finland odlade växtarter.
Lusern står värd för en rad markburna sjukdomar som också angriper andra medlemmar av familjen ärtväxter, nämligen trindsäd och klöverarter (rödklöver, vitklöver, perserklöver och alexandrinerklöver) samt käringtand (se tabell).
Lusern (dock inte klöverarterna och käringtand) angrips av ärtrotröta (Aphanomyces euteiches); vill man odla trindsäd i en växtföljd med lusern så är bondböna eller lupin att föredra. Lupin angrips för övrigt inte av de för de andra trindsädesslagen gemensamma växtsjukdomarna.
Vallbaljväxterna och trindsädesslagen är värdar för Fusarium-rotröta. Vicker bör därför inte odlas som mellangröda i en växtföljd där ärt, bondböna eller vallbaljväxter ingår. Klöverarternas och käringtandens rotröta (Fusarium avenaceum m.fl.) och klöverröta (Sclerotinia trifoliorum) kan också angripa lusern (se tabell).
Bomullsmögel (Sclerotinia sclerotiorum) angriper de korsblommiga växtarterna (rybs, raps) samt också vissa ärtväxter (ärt, bondböna, vicker och lusern; tabell). De i tabellen uppförda sjukdomarna angriper inte gräsväxterna.
Om växtföljden till mer än hälften utgörs av spannmål, så kan den med fördel omfatta de korsblommiga oljeväxterna, trindsäd, samt klöver, käringtand och lusern. Trindsäd, oljeväxter och lusern bör på samma skifte inte återkomma oftare än vart åttonde år.
Det i det enstaka fältet nödvändiga odlingsuppehållet beror på jordmån (t.ex. dränering, pH-värde, mullhalt), omgivningsfaktorer (klimat, väderlek, omfattning i odlingen av värdgrödor) och odlingsteknik (hantering av skörderester, bearbetningsintensitet). I vissa fall finns sjukdomsresistenta sorter att tillgå.