Över 30 specialodlare och andra jordbrukare ställde upp när Ålands Hushållningssällskap ordnade kurs om dikning och dränering med dräneringsplaneraren Marcus Gjäls från ProAgria lantbrukssällskapet i Österbotten.
– En intressant dag. Det tycks ju alltid bli torka på somrarna så det är viktigt att följa med utvecklingen och se vilka alternativ det finns för vattenhushållningen, kommenterar Veronica Wahlsberg som odlar spannmål, foderärter och vall i Saltvik Haga.
Carin Ekström som är husdjursrådgivare vid arrangerande Ålands Hushållningssällskap och efter generationsskifte brukar släktgården Markusas i Jomala Ingby tillsammans med brodern Erik och svägerskan Emilia Ekström var också mycket nöjd.
– Gjäls är en bra föreläsare och han höll sig på en ganska praktisk nivå. Deltagarna fick många tips och möjligheter att ta med sig vad de vill ha, säger Carin.
Dräneringsrådgivaren själv var glad för jordbrukarnas stora intresse.
– På det sättet blev dagen väldigt givande också för mig.
Bondens viktigaste grundinvestering
Efter en förmiddag där Marcus Gjäls vid en brunn på Ingbyslätten detaljerat berättade om reglerad dränering och underbevattning fortsatte kursen på eftermiddagen med en mer teoretisk del.
Presentationen handlade om hur klimatförändringen påverkar behovet av dikningar och täckdikningar också på Åland, där årsnederbörden enligt Ålands statistik- och utredningsbyrås siffror i medeltal har varit 631 mm de senaste 50 åren och med en årlig ökning på ca 1 mm.
– Nederbörden är mindre än på fastlandet, men de har varierat mellan 500 och 900 millimeter per år. På grund av klimatförändringen kan vi också notera mer intensiv nederbörd. Det regnar alltså mera per gång.
När dessutom markpackningen ökar på grund av intensivare jordbruk och tyngre maskiner samt torrare och varmare sommarväder behöver täckdikningen och rensningen av utfallsdiken vara i skick ”så markerna hinner svälja” också stora regnmängder.
– Tiden blir kortare för att utföra vårbruk och skörd. Vi får högre krav på optimerad fuktbalans och rimligtvis större nytta av bevattning, summerar Gjäls och tillfogar att ”dränering är jordbrukets viktigaste grundinvestering”.
Reglerad dränering kräver flacka marker
Enligt Gjäls är en stor del av åkermarken på Åland sådan att den inte lämpar sig för reglerad dränering och underbevattning.
– Men det kan finnas platser där det skulle fungera. För att reglering och underbevattning ska löna sig bör markerna vara relativt flacka samt ha ett tätt jordlager under täckdikesdjupet, förklarar Marcus.
Han gav exempel från Österbotten där spannmålsodlare tack vare reglerad dränering och underbevattning fått skördeökningar mellan 500 och 2.500 kg per hektar.
Markens grundvattennivå påverkas både av årstid och dräneringssituation.
– Med bra dränering kommer man ut tidigare på våren och då kan växten ta upp mera vatten. Bra dränering medför också bättre markstruktur vilket i sin tur bidrar till bättre kapillärkraft så att vattnet stiger bättre uppåt under sommaren.
Många täckdikningar kan behöva förnyas
Gjäls förklarade också hur olika jordarter påverkas av täckdikning och åhörarna var ivriga att berätta hur deras jordar ser ut.
Hans bedömning är att omtäckdikningar och/eller kompletteringsdikningar börjar bli aktuella på många åländska marker och kursdeltagarna ställde frågor om vilka metoder de ska välja.
Om man har ett täckdikessystem med tillräcklig dimension och bra funktion lönar det sig enligt Gjäls oftast att komplettera. Om avrinningen däremot har ökat på grund av förändrade omständigheter kan dimensionen vara för klen och då kan det krävas omtäckdikning.
Omtäckdikning kan också behövas om det uppstått tekniska problem i en täckdikning. Eventuella fel konstateras genom spolning, filmning eller uppgrävning.
Systemdikning ger flera fördelar
Enligt Marcus Gjäls har systemdikning flera fördelar. Bland annat blir det lättare att planera grendiken så att de skär av vattnets flödesriktning.
Samtidigt minskar behovet av öppna diken. Man får också möjlighet till reglering och underbevattning. Dessutom kan flera ägare göra täckdikningar till samma utfallsdike och marken får en jämnare fuktbalans under året.
Medellivslängden för täckdiken brukar vara ca 50 år. Fackmannens grova uppskattning är att en täckdikning som kan kosta upp mot 4.000 euro per hektar normalt betalar sig på drygt 20 år tack vare högre skördar.
Avslutningsvis berättade Gjäls också om hur rensning av bäckar och utfallsdiken genomförts i Österbotten på basen av förrättningar som gjorts under 80-årsperioden 1920-2000 samt vilka rättigheter och skyldigheter markägarna haft i samband med projekten.