Ett av argumenten för att förbjuda förnyelseavverkning är att skogen inte längre ser ut som skog. Men det tar inte många år innan den avverkade ytan igen växer så att det knakar. Sex år efter planteringen har det hänt mycket.
– Se hur mycket det växer. De här tallplantorna har redan vuxit till cirka 1,3 meter och det ser väldigt bra ut. På grund av älgar har jag tvingats komplettera med nya plantor några gånger, men det går åt rätt håll, säger Anders Hjortman, skogsägare i Kvevlax och tillika fältchef vid Skogsvårdsföreningen Österbotten.
För två år sedan lämnades ett medborgarinitiativ om att förbjuda förnyelseavverkning, eller kalavverkning, i statliga skogar till riksdagen. Initiativet lyfter bland annat fram att nuvarande dominerade avverkningsmetoder med förnyelseavverkning försämrar den biologiska mångfalden.
Ett argument som också hörs av miljörörelsen är att skogen ur ett rekreationsperspektiv inte längre ser ut som skog på grund av ytor som kalavverkats.
– Från miljöhåll låter det som att skogen tar slut och försvinner om den förnyelseavverkas. Men det stämmer inte alls. Skogen växer tillbaka rätt snabbt genom de skogsbruksmetoder som tillämpas i dag, vilket ofta glöms bort, säger Hjortman, och blickar ut över ytan på 1,4 hektar som planterades 2015.
Invid den här plantskogen har Hjortman ett skifte som planterades 2011. Ungskogen har i dag nått en höjd på 3-4 meter.
– Jag tycker också den planteringen ser väldigt bra ut. Jag har röjt den plantskogen en gång och lämnade också kvar mycket björk som också får växa. Så det är inte heller fråga om monokulturer, säger han.
Naturliga plantor tillkommer
Samma utveckling sker på ytan som planterades för sex år sedan. Tusentals små björkar har tillkommit naturligt, vilket är vanligt när förnyelseytan markbereds genom högläggning.
– Blickar man ut över planteringen ser man faktiskt mest björkar och jag tänker inte röja bort dem helt utan satsa på lite blandskog. Jag tycker inte heller om begreppen virkesåkrar och plantager, som används ibland just med tanke på att en stor del av plantorna tillkommer naturligt, säger han.
Och fortsätter:
– I Finland är det dessutom lag på att skogsägaren är skyldig att se till att ny utvecklingsduglig plantskog finns senast sju år efter avverkningen. Så skogen försvinner ingenstans.
Ett annat argument mot förnyelseavverkning är att den biologiska mångfalden lider. Men Hjortman betonar att den biologiska mångfalden beaktas mycket bättre i dag än för bara 10-20 år sedan.
– I dag lämnar vi sparträd och grupper av sparträd. Jag har själv lämnat flera sparträd i samband med mina avverkningar. Fler tallar än vad som syns på ytan lämnades, men en del har blåst omkull och de får ligga kvar och blir till död ved för mångfalden, berättar han.
Utöver det har torrgranar kapats på cirka fyra meters höjd så att en högstubbe lämnats kvar. På den äldre planteringen lämnades en grupp orörd mitt på ytan, där det redan fanns en del omkullblåsta stammar.
– Ena tallen är ganska kraftig och rovfåglar är välkomna att bygga bo där. Mellan de båda planteringarna har lämnats en kil med gammal skog som dessutom gränsar till en torvmark. Kilen är tänkt att lämnas för evigt. Dels för att det är bra ur miljöhänsyn och den biologiska mångfalden och dels för att jag tycker det ger variation i landskapet.
– Jag kan tänka mig att göra det som skogsägare för den biologiska mångfalden. Det kommer också nya certifieringskrav som innebär att fler naturvårdsträd ska lämnas kvar i framtiden, berättar han.
Kontinuitetsskogsbruk fungerar inte över allt
Hjortman har inget emot så kallat kontinuitetsskogsbruk som man från miljöhåll vill att ska ersätta förnyelseavverkningarna i statliga skogar.
– Finns det bra underväxt, (nästan alltid gran) som har åtminstone tio centimeter årsskott, kan man tänka sig att gallra huvudskiktet och ge utrymme för underväxten. Men den absoluta förutsättningen är att marken redan visar tecken på att förnya sig själv. Många marker med tjockt humuslager ger ingen livskraftig underväxt oberoende hur mycket man gallrar eller hur länge man väntar, förklarar han.
Men den metoden kan inte ersätta det system som tillämpas i dag. Enligt Hjortman skulle skogstillväxten minska betydligt om förnyelseavverkning förbjöds.
– Om det sker skulle vi gå femtio år tillbaka i tiden och förstöra våra skogar. En sluten gammal skog har ingen livskraftig undervegetation och därför måste den först huggas. Därefter ska en avverkningsmaskin in med femton års mellanrum och då förstörs rötterna, rotrötan kommer in och stormskaderisken är stor.
– Metoden fungerar bara i en del skogar, men i den pågående debatten får man uppfattningen att den kan ersätta nuvarande metoder, säger han.
På vägen till plantskogen passerade Hjortman en gammal skog där det finns inslag av yngre träd som kommit upp under de förnyelsemogna träden.
– Men problemet är hur man ska få något att växa där med utförd plock- och luckhuggning. Det är helt enkelt för tätt. För en skogsmaskin är det en utmaning och för dyrt att utföra arbetet på förhand. Just det här gör kontinuitetsskogsbruk så utmanande, menar han.
Finns ekonomiska intressen
Nu gäller medborgarinitiativet inte privata skogar. Men i Sverige pågår en ännu hårdare skogsdebatt och något som ofta glöms bort är att det bara i Finland finns 632.000 skogsägare som också har ekonomiska intressen.
– En plantering med markberedning kostar cirka 1.200 euro per hektar och utöver det utför aktiva markägare mycket arbete i skogen för att få den att växa. Skogsägaren satsar eget kapital som är bundet i många år tills skogen kan avverkas. Så det finns också starka ekonomiska intressen.
Dessutom, understryker han, har ekonomiska intressen bidragit till att virkesförrådet ökat med över femtio procent på hundra år. Det växer, tack vare skötseln, mer skog varje år än vad som avverkas.
– Förnyelseavverkning och plantering är en metod som effektivt får igång nya bestånd. Och växande bestånd binder mer kol än gammal skog. Så den här debatten som nu pågår blir ofta väldigt ensidig, vilket är synd, säger Hjortman.
