Lyckade förnyelser ger tätare skogar som växer, innehåller mycket virke och samtidigt binder massor av kol. När en procent av den produktiva skogsbruksmarken årligen förnyas har vi ett bra kretslopp i skogen, skriver forstmästare Sune Haga i den här debattartikeln.
Förnyelse genom kalavverkning och plantering är en metod som använts i årtionden och visar sig oftast ge mycket goda resultat. De tidiga planteringarna är idag timmerskogar, eller gallrade i väntan på slutavverkning och en del redan avverkade.
Den största delen av kalytor från 1990-talet och tidigare är nu mellan tjugo och sextio år och växer så det knakar. Under femtio år har Finlands skogar fördubblat sin tillväxt och den är idag cirka 107 miljoner kubikmeter per år. Lyckade förnyelser ger bättre, tätare skogar som växer, innehåller mycket virke och samtidigt binder massor av kol.
Bra kretslopp i skogen
Med en procent av den produktiva skogsbruksmarken som årligen förnyas har vi ett bra kretslopp i skogen. Utanför ekonomiskogarna finns stora arealer tvinmarker, impediment och skogar med olika former av skydd.
Eric Appelroth, skoglig hedersdoktor som bodde i Jakobstad under sina sista år, talade alltid varmt om förnyelsens betydelse. Han betonade då speciellt förnyelsen av de då luckiga bestånden, som inte nyttjar markens produktionsförmåga och möjligheterna till fotosyntes till fullo.
Att kalavverka och skapa utvecklingsdugliga plantskogar är nyckeln till den framtida skogsproduktionen. Kalytan är kal en gång på hundra år. Ett hållbart skogsbruk innefattar förnyelse, liksom all odling, allt liv.
En odlad åker utan vintertida växttäcke är kal cirka nio månader per år, det blir 75 år på hundra hundra år. Skogen är kal så där 24 månader innan den planteras: 24 månader på hundra år! Också små plantor är träd. Skogen är en av få förnybara naturresurser vi har rikligt av. Man blir inte utan skog då man kalavverkar, tvärtom.
Visst kan kalytan uppfattas som ful, vara svårframkomlig och inte speciellt rik på mångfald i början. Men det ändrar under några år. Skogsbrukets metoder har utvecklats sedan 1990-talet med många naturhänsyn. På en kalyta idag lämnas dessutom död ved, sparträd, lövträd, försumpade delar och skyddszoner mot vattendrag. Värdefulla livsmiljöer avgränsas där det är möjligt.
Räcker inget?
Nu har miljörörelsen (bakom initiativet står miljöorganisationerna Finlands naturskyddsförbund, Greenpeace, Bird Life, Luonto-liitto samt Natur och miljö) igångsatt ett medborgarinitiativ för att förbjuda kalavverkning i statens, Forststyrelsens skogar.
Det har inte varit svårt att samla ihop 50.000 namn då man beaktar den hätska kampanj som man för mot kalavverkningar. Höjden var en fejkad bild av en ynklig övergiven, ung uggla på en stor kalyta. I själva verket var den utplockad ur en holk i en trädgrupp på ytan för ringmärkning. Med vilseledande information är det lätt att få folk bakom medborgarinitiativ. Kalytan var i verkligheten liten med sparade boträd.
Ingenting räcker för de här ”gröna”. Skyddsprogram efter skyddsprogram har gjort att Finland i dag har mycket skyddade arealer i jämförelse med andra utvecklade länder. Våra nationalparker lockar besökare från hela världen. I synnerhet Forststyrelsen har tagit många initiativ till fromma för naturen genom hänsyn och till och med fredningar. Vårt skogsbruk imponerar även i USA. Våra skogar är certifierade. Våra skogar är mångbruksskogar.
Men i Yle (29.11) intervjuas en aktivist och en skogsexpert som önskar att gallringar och slutavverkningar skall upphöra, för att hindra att (igen de sista!) gamla skogarna avverkas, fastän vi bevisligen har mer av dem nu. Är det med sådana tankar man bygger samförstånd med skogens ägare?
Dåligt alternativ
Alternativ vid förnyelse har funnits länge; kalavverkning med plantering eller sådd, förnyelse med fröträd. På torvmarker använder vi ofta naturlig gran under glasbjörk, som kan gallras fram. Vi talar om naturlig förnyelse.
En ”ny” metod som, speciellt de gröna, föreslår istället för kalavverkning är kontinuerlig förnyelse där man håller skogstäcket kvar genom att plocka bort träd i huvudskiktet och inte plantera. Man påstår att det blir ekonomiskt. Fel utförd ger den ingen lyckad förnyelse.
Och detta är ingen universalmetod och allra minst på Forststyrelsens marker i Lappland med mycket tallskogar och ljusälskande tallplantor. I tallbestånd kan man utföra normala gallringar underifrån, men också höggallring, i vilken man gallrar i huvudbeståndet – men detta är inte förnyelse.
Plockhuggning eller luckhuggning kan lyckas med skuggtålig gran. Mallen för kontinuerlig förnyelse är från Mellaneuropas ädelgranskogar eller bokskogar, vilka förekommer i varmare, fuktigare klimat, plantorna tål skugga bra och man kan få nya plantor under växande skog.
Våra granskogar har ofta röta och trädslaget borde bytas, de granplantor som finns spridda är ofta redan gamla och reagerar dåligt. Att släppa fram ljus i en äldre granskog på bördig mark ger ofta gräs och sly och hallon, inte en ny generation träd.
Ett helt kapitel för sig är avverkningen. Idag måste den vara maskinell. Men hur kan skador på plantor och andra växande träd undvikas? Här måste man gå in med stora maskiner, då man tar bort stora träd. Det blir säkert skador och röta och kritik som knappast lockar unga att söka sig till skogsmaskinförare. Och hästen är inte mera konkurrenskraftig.
Kolsänkan och skogarna
Skogarna binder kol. Kritikerna säger att om man kalhugger så tar det hundra år innan skogen igen binder kol. Men redan unga plantor binder kol och ju större de blir desto mera. Skogen är ett täcke av bestånd i olika åldrar och tillväxten är störst i gallringsskedet, också kolbindningen.
Att spara gammal skog är inte att göra en insats för klimatet. Tvärtom växer den gamla skogen dåligt och avger desto mera kol vid nedbrytningen. Plockhuggning och kontinuerlig förnyelse ger en luckig och ojämn skog med mindre kolbindning.
De senaste beräkningarna visar att Finlands skogars kolbindning är upp till 39 miljoner ton koldioxid per år i perioden 2015-2024, eller omkring hälften av våra utsläpp. Trädens biomassa innehåller cirka 700 miljoner ton kol vilket är en tiondel av det kol som finns bundet i marken.
Det är kortsiktig politik att inte hållbart använda skogen – i oskötta skogar sker nedbrytning (kolutsläpp). Skogsprodukterna har en stor roll för ekonomin och är även bioprodukter. Med det virke som fås från skogen kan vi ersätta fossila produkter och material som belastar naturen.
Det finns idag och framöver utvecklas nya produkter från skogen, nya bioprodukter. Trädets fibrer kan till exempel användas i kläder och ersätta bomull från odlingar som kunde användas för matproduktion. Lignin har energivärde som stenkol, men kan också förädlas och ge material till vindkraftverk, solpaneler, flygplan och bilar! Förpackningar, lim och läkemedel kan fås från skogen.
Om vi inte slutavverkar och förnyar skog så minskar timmeruttaget. Timmer används för byggande och kan ersätta betong, plast och olja. Träbyggnader är hälsosamma att bo i. Träbyggnader har lång livstid och därmed är de verkliga kolsänkor.
Skogen är ryggraden i vår ekonomi. Vi har stor statsskuld och lever på lån. Varför skulle vi inte hållbart använda våra skogar också i fortsättningen? Skogen ger inkomster, arbete, exportintäkter, allt fler produkter. Skogen är viktig på landsbygden. Vårt skogsbruk är samtidigt en stor insats mot klimatförändringen.
Med mera växande skog i världen kan klimatförändringen motverkas. Finland är dock ett litet land och kan inte göra mycket mer. Vi kunde hjälpa till med vårt skogskunnande, för att få skog att växa och ett mera uthålligt skogsbruk i Afrika och Asien. Här och i Rysslands enorma skogsområden kan kolbindningen öka enormt.
Framför allt måste vi minska våra utsläpp från trafik och uppvärmning. Vi kan inte fortsätta så här och bara sätta större krav på att skogsägare och jordbrukare skall öka sina kolsänkor på ett kortsiktigt sätt. Konsumtionen kan inte bara öka. Vad vi privat kan göra för att minska eller ändra på vår egen konsumtion är att använda mera bioprodukter.
Sune Haga
forstmästare