Ännu på 1970-talet var vasstak på lador en vanlig syn runtom i Österbotten, men med tiden har de kännspaka taken i det närmaste försvunnit och kunskapen om dem bleknat bort. Det är dags för en renässans, tänkte man på Stundars friluftsmuseum och arrangerade i början av mars ett välbesökt seminarium om traditionella vasstak i Österbotten.
Vass uppfattas av de flesta som ett otyg längs våra kuster. Den växer snabbt, tar fort över och bidrar med försämrad vattenkvalitet då den ruttnar i vattnet.
Men vass har också många fina egenskaper som lång hållbarhet samt goda isolerings- och ventilationsegenskaper. Att den står bra emot kyla, värme och ljud gör den till ett ypperligt takmaterial. Att den dessutom brinner dåligt – rätt lagd i täta lager – och att varken råttor eller möss trivs i den gör saken ännu bättre, liksom det enkla faktum att vass är en lättillgänglig och ultralokal gratisprodukt som det finns rikligt av.
Gunilla Sand, verksamhetsledare vid Stundars friluftsmuseum i Solf, Korsholm, tycker att det är hög tid att återuppliva kunskapen om traditionella vasstak. Genom att ordna seminariet ”Traditionella vasstak i Österbotten” har Stundars tagit ett första steg för att inspirera andra muséer, byaföreningar och organisationer.
Under sommaren 2021 kommer muséet också att förnya taket på den ena av de två byggnader som ännu har vasstak – antingen genom att renovera eller bygga nytt.
Varierande användning
Ett trettiotal intresserade fick under seminariedagen ta del av byggnadskonservator Anni Lehtimäkis föreläsning om vass som material, olika byggnadstekniker och de traditionella vasstakens historia.
Vass användes tidigare – förutom till takläggning – även till väggkonstruktioner, värmeisolering, tegeltillverkning och som mattor under rappning. Den skördades som sjöfoder åt korna, rörtofsarna togs tillvara för att fylla madrasser och dynor, blommorna användes till växtfärgning och på Åland finns uppgifter om att vassrötter använts inom folkmedicinen.
Stråtak har alltid byggts inom alla kulturer i alla tider och i Norden har vi använt oss av både halm och vass.
Redan under 1600-talet var halmtak vanliga på militärboställen i Finland, under 1700-talets mitt fanns de främst på prästgårdarnas fähus. Efter storskiftet i början av 1800-talet blev det allmännare med halmtak, men bönderna behövde också halmen som djurfoder.
För att få tätare tak började man använda sig av råghalm på ett undre lager och vass på ett övre. Det var lättare att jobba med halm på taknocken, eftersom vassen är hal och svår att böja.
Längs kusten har det varit vanligare med vasstak, eftersom man här inte odlat så mycket råg. Sedermera har halm och vass använts som takmaterial på fähus, rior, bastur, ängslador, båthus och liknande i hela landet, dock inte på loft och sädesbodar.
Tre typer av vasstak
Stråtak är lätta att lägga och man använder sig av enkla verktyg, men själva arbetet kan vara tidskrävande. Ett vasstak kan väga 35-40 kilo per kvadratmeter, så det behövs en kraftig stomme.
Anni berättar att halm- och vasstaken i södra Sverige enligt tradition varit bundna, medan de i norra Sverige och i Österbotten varit obundna.
Eftersom bundna tak kan vara brantare, gärna minst 45 grader, betyder det att avrinningen ökar och livslängden förlängs. Ett väl lagt vasstak kan i bästa fall hålla upp till 80 år.
I slutet av 1800-talet började halmtaken försvinna i takt med att jordbruket mekaniserades. Tröskmaskinerna gjorde halmen obrukbar och en ökad tillgång på billigare pärtor, spik och asfaltfilt gjorde sitt.
Det finns tre typer av vasstak. I den första – nordsvenska – typen som har varit dominerande i Finland binds inte vassen. I stället hålls den i läge med hjälp av vågräta tyngdtrodor som vid gavlarna stöds mot pinnar.
Ovanpå trodorna läggs tunna stockar parvis som kopplas ihop med dymlingar över taknockeln. Ibland lägger man ytterligare en troda tvärs över dem och ökar tyngden genom att lägga på stenar.
Den andra – mellansvenska – typen som enligt Svenska Österbottens historia (1977) togs i bruk under 1900-talets första decennier i Vasatrakten hade Korsnäs som medelpunkt. Här liknar det mesta den nordsvenska taktypen, förutom att man lägger risgrenar eller trodor vinkelrätt mot kroppsåsen som underlag för vassen.
I den tredje – sydsvenska – modellen igen är vassen tätt fastbunden vid underlaget med vidjor eller tråd.
Kräver underhåll
Söder om Finland, i de baltiska länderna, är kunskapen och användningen av vasstak fortsättningsvis stor. Här lägger man vasstak även på boningshus och bara på ön Moon i Estland byggs ungefär trettio vasstak om året. I Baltikum har man alltid bundit vasstaken.
Vasstak kräver putsning och underhållning. Redan ett par år efter läggning har taket sjunkit ner så pass mycket att bindningarna måste spännas och efter fem, tio år brukar nocken kräva lappning.
Ska man då restaurera gamla vasstak eller bygga nya? Kraven som ställs kan vara både tekniska och kulturella. Om man ändrar taktäckningsmaterial på en byggnad kan det ibland krävas bygglov av kommunen.
Vidare måste man ta byggnadens skick i beaktande och noga se över dess grund- och takkonstruktion. Det är också på sin plats att dokumentera ett hus innan ett byggnads- eller restaureringsarbete börjar.
Vasstak har varken hängrännor eller stuprör, därför är det bra att marken runtomkring är sluttande och att man låter fälla stora träd i närheten. Vasstak tål inte grenar eller löv på taket.
Den vass som används som takmaterial skördas enklast och effektivast under vinterhalvåret då kvaliteten är som bäst. Allra torrast är vassen i april.
Att det nuförtiden växer rikligt med vass längs våra kuster beror övergödningen – eutrofieringen – och på att vi sällan har boskap som betar av bestånden.
Man kan själv skörda vass, men det kan krävas tillstånd och lov av strandägare, kommun eller till och med av NTM-centralen ifall man vill göra vasstäkt på ett Natura 2000-område.
Andra årets vass har starkare strån
Under seminariets avslutande del fick deltagarna bekanta sig med vasstaken på Stundars innan de åkte ut till Sundom. Där invid strandkanten fick de se hur entreprenören Kenneth Esars från Maxmo skördade vass med sin egenhändigt byggda bandmaskin med en självbindare importerad från Italien.
När man vill ta tillvara vass för att använda som takmaterial ska vassen först skäras bort. Det är inte förrän det andra året som man brukar ta tillvara den skördade vassen som nu blivit både renare och fått starkare strån.
Väl skördad måste vassen först rensas och sedan förvaras i ett luftigt lagerutrymme med tak, gärna en bit ovanför marken för att undvika mögel. Jämfört med halm möglar vass dock inte så lätt.
Av en hektar kan man få cirka 300 vassknippen och om man skördar för hand kan man få ihop till 30-40 knippen per dag beroende på omständigheterna.
Ett hektar vass sägs ge 30-40 kvadratmeter färdigt vasstak och priset på en slät takyta är uppskattningsvis 80 euro per kvadratmeter.
Som kuriosa kan ännu tilläggas att Nordens största vasstak om 1.200 kvadratmeter finns på ekoföretaget Biolans kontor i Eura söder om Björneborg. Vasstaket byggdes för tio år sedan med både råmaterial och yrkeskunskap importerad från Estland.
