Luke-forskaren Csaba Jansik talade klarspråk då han lade fram orsakerna till spannmålsgårdarnas lönsamhetskris: avsaknad av samarbete, skyhöga kostnader och stödberoende utgör de största stötestenarna inom branschen.
Csaba Jansik, specialforskare på Naturresursinstitutet Luke, lyfte under ett odlarseminarium ordnat förra veckans tisdag i Salo av spannmålsbranschens samarbetsgrupp VYR med klara siffror fram odlarsamarbete och ökad export som de enda sätten att lösa spannmålsgårdarnas trångmål.
Jansik påtalade att medelpriset på brödvete under de senaste årtiondet i genomsnitt varit 14,27 euro lägre i Finland än i övriga Europa, men att de dåliga priserna och gårdarnas svårigheter inte kan skyllas på yttre faktorer.
– Ofta när vi söker orsaker till den dåliga lönsamheten så tittar vi oss omkring och pekar på dyra insatsvaror, uppköparnas dåliga priser, för låga stöd eller otillräcklig intressebevakning. Men det är nog inte här problemen finns.
Stödberoendet och kostnaderna på finska gårdar är unika i EU
– I Finland pratas det mycket om att vi producerar mera spannmål än vad som behövs, vilket trycker ner priserna. Men om vi ser på länderna runt Östersjön märker vi att spannmålsbalansen ser likadan ut där som i Finland. Överskottet exporteras, förklarade Jansik.
Enligt honom drabbas alla länder av lönsamhetsproblem och kostnadskriser, och även stödpotten minskar för alla. Stödens andel av jordbrukarens inkomster är dessutom överlägset störst i Finland – 46 procent. EU-genomsnittet ligger på 18 procent, medan motsvarande siffra i Sverige är 16 procent och i Danmark 13 procent. På spannmålsgårdar är stödens andel av inkomsten dessutom betydligt större än genomsnittet.
– De fasta kostnaderna är också för höga. Lagerutrymme, torkar och maskiner anstränger de finska gårdarnas lönsamhet något otroligt. Om man jämför avskrivningar med marknadsintäkter på spannmålsgårdar uppgår de till 38 procent, jämfört med 13 respektive 15 procent i Danmark och Sverige.
Jansik lyfte även fram åkerpriserna, som är för höga i förhållande till produktionspotentialen medan andelen arrenderad mark är stor. Därtill är lager- och torkningskapaciteten splittrad, med egna byggnader på varje gård, vilket enligt honom är ovanligt i ett europeiskt perspektiv.
Odlarsamarbetet fungerar inte i Finland
Det största problemet är ändå bristen på samarbete odlare emellan. Enligt Jansik bottnar detta främst i en förtroendebrist.
– För något år sedan gjordes en enkät där odlare tillfrågades om det största hindret för att grunda producentorganisationer och då var svaret brist på förtroende. Det här säger en hel del.
Enligt Jansik är det omöjligt att stärka böndernas marknadsandelar så länge alla väljer att maximera kortsiktig nytta vid försäljning och exportförsök misslyckas på grund av brutna kontrakt.
– Man vägrar ge beslutanderätt till en gemensam organisation, trots att den skulle förbättra ens ekonomi och underlätta ens vardag. Även om det skulle innebära att man själv bara odlar och levererar och sedan kan luta sig tillbaka medan försäljningsstrategi, riskhantering och annat sköts av andelslaget, förhåller man sig kritiskt.
Andelslagen i Baltikum som förebild
Jansik vill snarare att de finska bönderna vänder blickarna mot de baltiska länderna där speciellt andelslagen Kevili i Estland och Latraps i Lettland nått betydande framgångar.
– De visar vart man kan komma genom samarbete, djärvhet och gemensamma investeringar.
Latraps grundades år 2000 av 12 medlemmar. Redan följande år anskaffades en terminal medan fyra båtlaster exporterades till Danmark och Finland. År 2009 hade medlemsantalet vuxit till 500, och tre år senare avgick det första panamaxfartyget. Därefter har nya moderna terminaler anskaffats liksom en förädlingsanläggning och en biodieselanläggning. För närvarande bygger Latraps dessutom en fabrik för ärtproteinisolat. Andelslaget har idag 1.220 medlemmar, en odlingsareal på 408.000 hektar, och 20 procent av marknaden. Omsättningen går på 254 miljoner euro.
Kevili grundades 2005 och tre år senare gick det första fartygen till Tyskland. År 2013 byggdes den första terminalen och därefter ytterligare två, varav den senaste 2024. Kevili har idag 191 medlemmar, en odlingsareal på 90.000 hektar, och 20 procent av marknaden. Omsättning är 118 miljoner euro.
Goda exempel och attitydförändring kan ge lösningar
Samarbetsunderskottet kunde enligt Jansik åtgärdas genom att odlare går ihop och grundar andelslag.
– Tillsammans kan man köpa inte bara insatsvaror utan också investera i gemensamma lagerbyggnader, torkar och industrikapacitet, vilket i sin tur leder till betydligt lägre kostnader.
Enligt Jansik är detta vardag på andra håll i Norden och i Baltikum samt i flera andra delar av Europa. I Frankrike hanteras 70 procent av allt spannmål av andelslag, som också bedriver en aktiv export.
– Vi kan lära oss av våra grannländer. En spannmålsdriven export är den bästa marknadsintressebevakningen som finns och framför allt god affärsverksamhet.
En starkare export skulle enligt Jansik bidra till att balansera den inhemska marknaden, medan andelslagens gemensamma ägande, investeringar och industrikapacitet kunde göra odlingen mer mångsidig och därmed minska marknadsriskerna.
– Vad vi behöver är helt enkelt en attitydförändring och en nystart. Nycklarna är i odlarnas egna händer, och andra sätt finns inte.
Vem skall odla – vad och varför?Frågan om vem som ska producera spannmål, vilka grödor som ska odlas och på vilka villkor väckte starka reaktioner under seminariet. Diskussionen rörde allt från andelslagens roll och lönsamhetsproblem till stödpolitik och exportstrategier.
Spannmålsodlaren Juha Wikström från Taamarla gård intog talarpodiet för att se sitt fulla stöd till Jansik.
– Allt jag odlar är kontraktsbaserat och nästa sommar är andelen spannmål under 40 procent av min totala areal. Ändå får jag inte bättre betalt för mitt spannmål. Jag har funderat på varför och kommit till helt liknande funderingar som Csaba.
Wikström talade emot stora nationella spannmålslager och för en utökad kontraktsodling och export för att få bukt med det negativa matif-priset.
– Min hälsning till Vilja Tavastia är att ni bör lägga hundra procent på exporten. Vi måste se till att putsa marknaden och skapa spannmålsbrist.
Att odla lönsamt och gemensamt
En annan odlare undrade hur Vilja Tavastia kan hålla sig med passiva medlemmar som inte bidrar till verksamheten.
– Vi valde från första början en andelsmodell med låg anslutningströskel och utan plikt att förbinda sig. Annars hade medlemsantalet från första början blivit obetydligt. Jag ser inget skadligt i att ha passiva medlemmar. De som förbinder sig gör det verkligen, och båtarna har kunnat gå, svarade Eero Kovero, verkställande direktör på Vilja Tavastia.
Vikke Schildt, som är projektledare på MTK gav en annan syn.
– I Baltikum har andelslagen startat med ett litet antal medlemmar som förbundit sig juridiskt. Anslutningsavgiften är hög och gallringen strikt. Andelslagen tar ut tillräckliga marknadsföringsavgifter som betalas tillbaka enligt försäljningsvolym. Investeringar görs gemensamt med medlemmarnas egna pengar. Det här skapar incitament att sälja och lyckas.
Veli-Matti Reunasalo från bolaget FF-Agri riktade i sin tur kritik mot odlarnas odlingsbeslut.
– Vi köper raps i Finland och importerar också eftersom man inte odlar tillräckligt här trots att priset är betydligt högre än börspriset. I stället väljer odlarna att odla grödor som det inte finns efterfrågan på. Det är självklart att det här är olönsamt, och vad är poängen med att ta över en gård som inte är lönsam? Sådan verksamhet borde läggas ner.
Luke får sig en känga
Diskussionen gled därefter in på stödpolitiken då Jyrki Niemi, forskningsprofessor på Naturresursinstitutet Luke, föreslog att stöden på sikt kanske kunde slopas.
– Vi har ett väldigt stort stödberoende, och stöden skapar incitament att producera för mycket spannmål. Borde vi inom politiken fundera på att sänka åkerstöden och kanalisera dem till de aktiva spannmålsproducenterna?
Uttalandet väckte reaktioner i salen.
– Vi måste ju få intäkter någonstans ifrån då kostnaderna ökar och spannmålspriset släpar efter. Kontrakt betyder bara att uppköparna kan säkerställa en viss spannmålsmängd, inte att de behöver höja priserna. Resten tar de från den fria marknaden, hördes en motkommentar.
– Nu skall vi tala om finska odlingsförhållanden när det gäller stödens del av odlarens intäkter. Luke kommer ensidigt och föreslår att stöden skall bort. Ni har annars också fått så bra reklam på senaste tid, och nu gjorde ni igen ett bottennapp, löd en annan.
Applåder följde, men Niemi höll fast vid sin linje och betonade vikten av att i svåra tider våga ställa obekväma frågor.
– De är viktigt att kunna ställa kätterska frågor, och kontraproduktivt att avfärda dem rakt av.
En viskning hördes från en av raderna.
– Han borde besöka en gård någon gång.