Skogsjordbruket, på engelska agroforestry, avser användandet av träd och buskar i traditionellt åkerbruk. Träd som planteras på åkrar och fält tillför marken näring, skapar ett speciellt mikroklimat, skyddar mot uttorkning samt förhindrar erosion från vind och vatten.
Stephen Briggs är jordbrukare vid Whitehall Farm i Cambridgeshire i England i Storbritannien. På en del av sin gård bedriver han skogsjordbruk med inslag av äppelträd.
– Jag är första generationens jordbrukare och skogsjordbruket var ett sätt att komma i gång med låga investeringskostnader och ändå ha högre försäljningsintäkter. Jag hade ju redan en massa lån på själva marken, säger han.
Briggs valde fruktträd till sin gård eftersom han ville ha tillbaka investeringen så fort som möjligt. För en finländsk jordbrukare känns kanske ändå fruktträd på en åker som tämligen höga investeringskostnader, men man bör ju ta försäljningsintäkterna i beaktande. I dag bedriver han skogsjordbruk på 50 hektar.
2009 planterades 4.500 äppelträd på cirka 50 hektar, vilket ger 85 träd per hektar (i modern äppelodling cirka 850 träd per hektar). Samtidigt blev gården ekologisk. Stödpolitiken och reglerna kring odlarstöden skapade huvudbry i början.
– I Storbritannien lobbade vi under 00-talet för smidigare regelverk gällande skogsjordbruk och det gav resultat. Fruktträd, nötträd och plantskoleträd känns nu igen av regelverket och är tillåtna på åkermark. Då bibehåller alltså jorden fortfarande sin åkerstatus i stödsystemet, säger han.
Skogsjordbruk syftar på ett dynamiskt och naturligt jordbrukssystem som integrerar träd tillsammans med grödor eller djurskötsel. Den engelska termen agro forestry är relativt ny och började användas först på 1970-talet.
Äppel och spannmål sida vid sida
Briggs är ändå huvudsakligen spannmålsodlare och odlar spannmål på 92 procent av sin odlingsareal. Äpplena skördas efter tröskningen och plockas med inhyrd arbetskraft.
– Vi skördar äpplena från spannmålsstubben. Vårt system är uppbyggt så att man inte behöver ha tillgång till äppelträden medan spannmålen växer. Men det här förutsätter bland annat att man odlar sena äppelsorter, säger han.
Briggs odlar alltså i ett system där äppelträden är planterade med 27 meters mellanrum. Det här ger en tre meter bred zon, på engelska sandwichsystem, under träden där det planterats blomsterremsor för pollinerare samt en 24 meter bred odlingszon för produktionsgrödan mellan trädena. 24 meter passar alla maskiner på gården och Briggs understryker att planeringen är viktig.
– Med god planering har man problemfri tillgång med arbetsmaskinerna. Vi tröskar till exempel med en Claas Lexion och jag upplever den som förhållandevis smidig i äppelträdsraderna, säger han.
Äppelträden är inte så höga, Briggs håller dem låga med beskärning och därmed skuggar de inte heller så mycket. De är dessutom planterade i nord-sydlig riktning för minimal beskuggning av den egentliga produktionsgrödan.
Vinderosion väckte intresset
Briggs blev intresserad av skogsjordbruk på grund vinderosion. Han tröttnade på att se matjorden blåsa över till grannarnas åkrar. Han intresse för skogsjordbruk kom som en lösning på problemet samtidigt som det ger en längre odlingssäsong, flera ben att stå på och ett högre utnyttjade av resurserna.
Briggs konstaterar att man genom skogsjordbruk kan prata om 3D-odling. Rötterna utnyttjar näringen i marken i flera nivåer samtidigt som spannmålen och trädkronorna också utnyttjar utrymmet ovan mark i flera nivåer.
– Storbritannien kämpar med att nå upp till de målsättningar man förbundit sig till i Parisavtalet. Förenklat innebär de mer kolbindning och mer kolbindning är lättare sagt än gjort i ett land där helt enkelt inte finns så mycket skog. 72 procent av vår landareal är åker. Skogsjordbruk är mitt svar på den utmaningen, säger han.
Utlakningsrisken minskar då det finns rötter på många olika nivåer i marken och de djupa trädrötterna hjälper till att lyfta upp mikronäringsämnen till produktionsgrödornas växtskikt. Många olika växter i samodling bidrar till ett rikt mikrobliv under marken, vilket i sin tur ska hjälpa till att omvandla koldioxid från luften genom fotosyntesen till kol, mull och humus, i marken.
– Bondens jobb är egentligen att ”skörda” solljus och konvertera det till kol. Det här kräver växande och gröna växter, konstaterar Briggs.
Inga sjukdomar än så länge
Det har hittills inte varit några problem med sjukdomar. Äppelträden står inte så tätt som i traditionell fruktodling, vilket är bra för sjukdomstrycket. Dessutom har man valt sjukdomsresistenta sorter.
Även om vindhastigheten hålls lägre än på öppet fält blir det aldrig stillastående luft, luftströmmar kommer bra genom raderna och beståndet hålls luftigt. Briggs äppelträd bevattnas inte.
– Rötterna söker sig djupare ner än vid traditionell äppelodling eftersom ytskiktet bearbetas och sås årligen. Det är förstås också möjligt att låta installera droppbevattning i anläggningsskedet, säger han.
Briggs handhar odlingen mellan äppelträdsraderna med GPS och fasta körspår (CTF). Grödorna radhackas och därtill sås det in klöver som bottengröda mellan spannmålsraderna. Det här leder till att tre ”våningar” utnyttjas: klöver, spannmål, äppelträd.
Grödorna som odlas är höst- och vårvete med en medelskörd 2009-2018 på 5,1-5,2 ton per hektar, korn med en medelskörd på 4,5 ton per hektar och havre med en medelskörd på 6,7 ton per hektar. Ekoskördarna ligger på 75-80 procent av vad gården skördat med konventionell odling.
– Vi är nöjda med det här upplägget, vad det ger som helhet och skördenivåerna på produktionsgrödorna. Men en växtodlare strävar förstås alltid efter större skördar, säger Briggs.
Huvudsakliga produktionen fortfarande spannmål
Den huvudsakliga produktionen på Stephen Briggs gård, Whitehall, är fortfarande spannmål med 92 procent av odlingsarealen. Äppelträden står för 8 procent av odlingsarealen.
I spannmålsodlingen ser man att jorden ändrat från bakteriedominerad jord till svampdominerad jord och mikroblivet har blivit aktivare. Biodiversiteten ovan jord är också hög, fåglar och insekter trivs i det speciella mikroklimat äppelträden skapar.
Fältekvivalentförhållandet (LER) är ett begrepp inom jordbruket som beskriver den relativa areal som krävs under monokultur för att producera samma avkastning som under polykultur.
Fältekvivalentförhållandet (LER) beskriver effektiviteten i markanvändningen. Det vill säga den relativa areal som krävs under monokultur för att producera samma avkastning som under polykultur.
Med skogsjordbruk kommer man upp till ett LER på 1,4 vilket betyder att 100 hektar skogsjordbruk producerar lika mycket jord- och skogsbruksprodukter som 140 hektar traditionell jordbruksmark, där växterna odlas var för sig.