Utfodringen av sinkorna har i vårt land utvecklats mycket under de senaste 20 åren, mycket tack vare övergången till fullfoder också för dem. Men ännu har den brister och det gäller främst det vallfoder som används för sinkorna och i viss mån också för äldre rekryteringskvigor.
Det har varit och är fortfarande ytterst ovanligt att mjölkkor under sintiden ges ett vallfoder som odlats och bärgats utgående från deras speciella behov.
En orsak är att besättningarna i vårt land i medeltal varit ganska små och antalet sinkor i genomsnitt därför ganska få. En annan orsak är att sinkorna är i ganska låg prioritet och deras krav på vallfodret inte beaktats alls i odlingsplaneringen.
Man utgår ifrån att alltid kommer det någon kvalitet som passar dem eller så får de samma grovfoder som mjölkande kor får.
Kraftig strukturomvandling
Under de senaste 20 åren har dock strukturomvandlingen inom mjölksektorn varit mycket kraftig också i Finland. Gårdarna är numera så stora att foderbehovet för sinkorna är mycket betydande.
Om vi utgår från att mjölkkorna är i sin nästan två månader av året och att deras foderbehov under den tiden till ungefär 90 procent täcks av grovfoder, varav största delen utgörs av vallfoder i någon form, talar vi om ganska stora fodermängder som sinkorna behöver.
En jämförelse med mjölkande kor, som i medeltal under laktationen får ca hälften av sitt foderbehov från kraftfoder, visar att en sinko äter nästan lika mycket vallfoder som en ko i laktation.
Lägg därtill att ett för sinkorna lämpligt vallfoder också med fördel kan ges till över ett år gamla rekryteringskvigor.
Sinkor har skilda behov
Det är dock inte mängden vallfoder till sinkorna som talar för att odla och bärga skilt vallfoder för dem, utan det är deras speciella krav på fodrets egenskaper.
Det får inte vara alltför energirikt, det borde innehålla tillräckligt råprotein och gärna ha hög fiberhalt. Därtill borde fodret ha en ganska låg halt av kalcium och speciellt låg halt av kalium.
Speciellt på gårdar där vallfoder ges som enda grovfoder till sinkorna, vore det ytterst viktigt att det är anpassat för deras behov.
Det är av flera orsaker inte gynnsamt att minska energiintaget genom begränsad tillgång till fodret och att komplettera låg proteinhalt i sent bärgat vallfoder med kraftfoder blir för dyrt och ger för mycket energi.
Höga halter av kalcium och kalium kan inte ens ett bra mineralfoder för sintiden korrigera.
Blandfoder eller fullfoder till sinkorna ger möjligheter att t.ex. komplettera vallfodret med halm eller annat grovfoder och i så fall använda samma vallfoder som ges till mjölkande kor. Men inte ens då blir blandningen optimal.
Ofta går det att sänka energiintaget tillräckligt med inblandning av halm och om vallfodret innehåller hög eller ganska hög proteinhalt räcker en mindre mängd rybskross för tillräckligt proteinintag.
Tyvärr behövs ofta alltför mycket kraftfoder för att höja proteinhalten i blandningen, också här med för högt energiinnehåll som följd. Därtill innehåller mjölkkornas vallfoder ofta kring 25 g kalium per kg ts och inte ens i fullfoder är det då möjligt att sänka kaliumhalten till en trygg nivå med sintidsmineral.
Dags att sluta kompromissa
Det är dags att sluta kompromissa i utfodringen av sinkorna. Det finns ingen orsak längre att nöja sig med halvgoda foderstater för dem då det finns möjligheter.
Att uppehålla en stor foderintagskapacitet och säkra en god hälsa efter kalvningen är garantin för hög mjölkproduktion efter kalvningen. Lösningen är vallfoder som odlats enkom för sinkorna.
Det är en bisak hur man bärgar och lagrar vallfoder till sinkorna, det viktigaste är vilka åkrar som används för att producera sintidsfodret, vallens sammansättning, hur den gödslas och i vilket utvecklingsstadium den skördas.
Lämplig åker har en jordart som av naturliga orsaker har låg kaliumhalt. Alltså borde vi undvika att odla vall för sinkofoder på lerjordar. Det räcker inte med att vall, som upptar mycket kalium, odlats där två föregående åren. En mulljord eller grov mineraljord passar däremot bra för ändamålet.
En äldre vall är lämpligare än en nyare vall, som kan ha ganska hög andel klöver och i så fall höjer kalciumhalten i fodret. I ekologisk odling kan detta bli en utmaning, men en mulljord där klövern trivs sämre kan vara ett alternativ.
Även om klövern också höjer proteinhalten i fodret skall vi alltså inte välja en klöverrik vall utan helst en gräsvall eller blandvall, gärna med fiberrika arter.
Vall för sinkofoder kan med fördel skördas senare än vallar för mjölkande kor, för att få fiberrikt foder med lägre smältbarhet. Men det är ändå ytterst viktigt att proteinhalten inte sjunker onödigt lågt.
Låg proteinhalt i vallfoder som reserverats för sinkor och äldre kvigor är ett återkommande problem. En mycket viktig faktor i odling av vall för dem är därför att gödsla tillräckligt med kväve. Men vi måste samtidigt se till att gödseln inte innehåller för mycket kalium.
Sammantaget kan det tyckas att utmaningarna är rätt stora för att få fram ett lämpligt vallfoder till sinkorna. Men en lyckad övergång från sintid till laktation är så viktig för en mjölkko att det utan tvekan lönar sig att anta utmaningarna.
Att satsa extra tid och resurser på utfodringen under sintiden minskar bekymren och arbetet med kornas ohälsa efter kalvningen.
Jan-Olof Johnsson