God tillgång på ensilage i Österbotten – orsak att maximera dess andel i utfodringen. Bristen på detsamma i södra delarna av landet är en större utmaning.
I Österbotten har lämpliga nederbördsmängder gynnat vallodlingen i sommar. Bärgningen har också kunnat ske under relativt goda förhållanden i hela landskapet. Det har resulterat i ovanligt stor skörd av vallfoder, som därtill i många fall torde vara av hög kvalitet.
Detsamma kan tyvärr inte sägas om läget i Nyland, där åtminstone kvantiteten med vissa undantag blev liten och på många gårdar är också kvaliteten rätt svag.
I tider med dyrt kraftfoder och höga kostnader i husdjursproduktionen är bra vallfoder av tillräcklig mängd naturligtvis en stor tillgång. Kostnaderna att ta fram ett bra vallfoder har också stigit mycket under året, men prisen på kraftfoder har stigit ännu mera.
På de flesta gårdar kan man därför anta att grovfodret fortfarande är klart billigare än kraftfoder.
Möjligast mycket grovfoder
För att minska kostnaderna i utfodringen borde man därför dra möjligast stor nytta av läget och optimera utfodringen så att andelen grovfoder i foderstaterna till både mjölkkor och köttnöt blir möjligast hög.
Hög andel grovfoder i foderstaten behöver inte betyda lägre produktion om vallfodret har ett högt energivärde. En mera måttlig smältbarhet i ensilaget behöver inte heller minska produktionen fastän mera grovfoder än normalt ingår i foderstaten. Men då krävs det oftast att djuren ges möjlighet och orkar öka foderintaget.
När ensilaget har mycket hög smältbarhet, ofta i kombination med relativt låg fiberhalt, är det nödvändigt att minska andelen kraftfoder i foderstaten, annars blir passagehastigheten genom våmmen för hög och utnyttjandet av det goda ensilaget onödigt svagt.
Strukturen på avföringen hjälper att enkelt att optimera förhållandet mellan grov- och kraftfoder.
När ensilaget är av mera normal kvalitet är det inte lika enkelt att öka andelen grovfoder utan att avkastningen minskar. Det kan innebära att mängden kraftfoder inte minskas men att mera grovfoder ryms i foderstaten tack vare större foderintag.
Men då blir väl inte utfodringen billigare? Det blir den, men det förutsätter att avkastningen ökar.
Foderintaget kan höjas
Större foderintag ger oftast mera avkastning, eftersom upptill 80-90 procent av avkastningen kan förklaras med hur mycket djuren äter. I mjölkproduktion kan en till två kg mera torrsubstans per ko och dag i medeltal vara fullt möjligt, om inte intaget redan är högt.
Multiplicerat med ca 1,4-1,5 kg mjölk per kg ts foder ger ett merintag av foder god lönsamhet.
Vad behövs för att höja foderintaget? Naturligtvis är ensilagets egenskaper viktiga; smältbarhet, fiberhalt, smaklighet, fräschhet med flera. Hela foderstaten behöver vara i balans, det vill säga förhållandet mellan energi, protein och fiber, likaså innehållet av mineraler och vitaminer.
Två olika ensilagekvaliteter i blandningen kan bidra till bättre balans i foderstaten och ge en jämnare utfodring.
För att kunna nå ett högre foderintaget är naturligtvis tillgången till fodret ytterst viktig, helst fri tillgång dygnet runt. Djuren behöver därtill lätt komma åt fodret utan att behöva tränga sig fram till foderbordet och kunna stå där och äta i lugn och ro.
Särskilt viktigt är detta för djur lägre i rangordningen, till exempel yngre kor som kalvat bara en gång eller kor som nyligen kalvat. En skild avdelning för dem kan öka foderintaget.
Djurens fysiska intagskapacitet, näringsbehov och hälsoläge begränsar ändå i avgörande grad hur mycket djuren äter. Då det gäller mjölkproduktion verkar finländska kor ha en mycket stor kapacitet att inta foder, en erfarenhet som gjorts på många gårdar med fullfoderutfodring.
Näringsbehovet i sin tur är av naturliga skäl relaterat till aktuell produktionsnivå. Friska djur är en självklar förutsättning för högt foderintag.
Brist på grovfoder
I ett läge med brist på grovfoder borde strävan vara en jämn utfodring över hela inneutfodringsperioden, det vill säga att inte slösa med värdefullt ensilage under hösten/vintern och sedan bli tvungen att minimera mängden under våren. Då kan man förhoppningsvis undvika kritiskt låga andelar grovfoder i foderstaten.
Det är mer utmanande att få en fungerande utfodring när man inte kan ge fri tillgång till ensilage eller starkt måste begränsa dess andel i foderblandningar.
Att parallellt utfodra med annat grövre grovfoder, såsom hö, grönfoder eller helsädsensilage är sedan länge beprövade och fungerande alternativ. Men om inte heller sådana finns tillgängliga, är ren och torr halm eller ännu hellre inplastad, gräshaltig halm ett bra komplement till ensilaget.
Halmen behöver helst klippas ner till några centimeter långa stumpar och gärna blandas in i ensilaget eller blandfodret/fullfodret. Mängdbehovet varierar beroende på ensilagets kvalitet och andel i foderstaten, men till mjölkande kor högst ca ett kg per ko och dag.
Då kan utfodringen fungera relativt bra och passagehastigheten blir inte för hög även om andelen grovfoder inte är större än drygt 40 procent av foderstaten.
Sinkor på mjölkgårdar och dikor som inte går med kalv kan utfodras med vallfoder av svagare kvalitet, men om brist också på sådant foder kan det med fördel ersättas med annat grovfoder. Gräsrik halm är ett mycket bra alternativ och behöver i bästa fall ingen annan komplettering än mineralfoder och vitaminer.
Ren halm behöver kompletteras med till exempel proteinrikt grönfoder eller lämpligt vallfoder. Blandningens energiinnehåll borde vara högst 9,5 MJ per kg torrsubstans, men tillräcklig råproteinhalt är viktig, åtminstone 120 g, helst 130 g per kg ts.
Jan-Olof Johnsson