Till vardags jobbar ekonomie magistern Niclas Eriksson med Ålandsbankens bokslut, men på fritiden är hans stora intresse att sköta om sin åttio hektar stora skog. I vår har han nästan helt ensam planterat 12.000 gran- och tallplantor.
– Att plantera skog och sedan inte sköta om den är bland de sämsta investeringar man kan göra. Det är att kasta bort pengar, säger Niclas, som på den åländska Landsbygdsgalan i mars utsågs till Årets skogsvårdare 2020.
Niclas Eriksson, 54, på gården Högvalla i Lemland Norrby har skogsintresset i blodet. Han minns hur han redan i fyraårsåldern lekte ute i skogen tillsammans med systern Caroline, medan de övriga i familjen planterade träd.
Hans pappa Tor Eriksson satt i Ålands Skogsvårdsförenings styrelse och blev flera gånger åländsk mästare i skogsfärdighet. Sonen har rent bokstavligt gått i faderns fotspår både som flerfaldig skogsfärdighetsmästare (efter att första gången ha varit med redan som 12-åring) och medlem i skogsvårdsföreningens styrelse.
– Lite synd att skogsfärdighetstävlingarna nu har lagts ner som följd av tynande intresse bland skogsägarna. Men det är ändå ganska mycket jobb med arrangemangen.
Alfrida ”tog slätt” på över 3 hektar
Redan före tonåren började Niclas plantera skog och de två senaste åren har han ägnat mycket tid åt att bland annat reda upp ett svårt stormhärjat skogsskifte som han själv planterade för cirka trettio år sedan och som han nu i år har planterat på nytt.
– Just välskötta gallringsskogar drabbades allra värst av Alfridas härjningar. Det var orediga och besvärliga vindfällen att reda upp. Totalt blev cirka 3,5 hektar ”taget slätt” av stormen och dessutom finns många områden med mindre luckor och söndertrasade bestånd.
Niclas beräknar att skadorna i genomsnitt blev över trettio kubikmeter per hektar räknat över hela skogsarealen. Det är helt klart att Alfrida kostade honom tiotusenstals euro.
I motsats till de stora skogsbolagen på fastlandet tar Ålands Skogsindustrier Ab fortfarande emot leveransvirke från självverksamma skogsägare, men till ett lägre pris än för den skog som företaget köper på rot.
– Alla skogsägare vill ju ha bättre betalt både för leveransvirket och annat virke. Synd att utvecklingen går mot mindre och mindre självverksamhet i skogarna, men timersättningen för arbetet blir nog liten.
Ålands många rådjur ”otyg” för skogsägare
Men oavsett Alfrida och andra stormar har Niclas regelbundet varje höst och vår jobbat med röjningar och förstagallringar i sina skogar.
Slutavverkningar låter han däremot maskinentreprenörer sköta. Han har heller inga samvetsbetänkligheter beträffande kalavverkningar. Liksom andra skogsägare ser han hur de avverkade ytorna efter några år åter täcks av växande ungskog, som ju är en effektiv kolsänka.
Men det är förstås oerhört irriterande när vissa nyplanteringar måste kompletteras efter ett par år, eftersom plantorna har betats av rådjur, som det finns väldigt gott om på Åland.
– Hjortdjuren är ett otyg för skogsbruket. Själv tycker jag att rådjuren mest ger sig på tallplantor, medan andra skogsägare menar att granplantor drabbas värst. Älgarna skadar mest lite större trädplantor på 1,5-2 meter så rådjuren är betydligt värre för det åländska skogsbruket.
Bollar bättre med siffror än skruvar på maskiner
Meningen var faktiskt att den unge Niclas skulle bli bonde på riktigt, men efter studentexamen blev han inte antagen till legendariska ”Skuffis”, alltså Högre Svenska Lantbruksläroverket som skolan hette medan den ännu fanns i Åbo.
Däremot kom han in till Åbo Akademi och läste sig till ekonomie magister.
– Så här i efterhand var det tur att jag inte kom in till Skuffis. Jag var månskensbonde i nästan tjugo år, men är inte tillräckligt bra på att skruva för att passa till jordbrukare.
Numera är gården Högvallas alla jordbruksmarker utarrenderade och Niclas koncentrerar sig på skogen, som efter arvskifte och en del tilläggsköp omfattar cirka åttio hektar.
Sköter sin skog efter eget huvud
Någon skogsbruksplan har Niclas Eriksson inte. Han sköter skogen efter sitt eget huvud och planterar granar eller tallar där han tycker att de passar bäst.
– Som insatt skogsägare vet jag även utan plan vilka åtgärder som bör göras. Och vem kan veta vad som är bäst för skogen om sjuttio år?
Han har heller inte certifierat sin skog privat, men från den 1 januari 2016 blev all skog som ägs av den åländska skogsvårdsföreningens medlemmar certifierad enligt PEFC-systemet till slutet av 2021.
Certifieringen innebär att skogsägaren förbinder sig att följa vissa regler för att garantera att skogen sköts på ett hållbart sätt med hänsyn till ekonomiska, ekologiska och sociala faktorer.
Det handlar bland annat om att skogarna är en livskraftig kolsänka, att skogens hälsa ska tryggas, plantskogarna ska sättas i skick vid rätt tidpunkt och att kända livsmiljöer för hotade växt- och djurarter bevaras. Säkerhet i arbetet, arbetshälsa och att jämställdhet tryggas hör också till kriterierna för PEFC-certifieringen.
Första i Finland med ny FSC-certifiering
Niclas är förstås väl medveten om att virkesuppköparna mer och mer förutsätter certifierat virke. För exempelvis sågtimmer som säljs på den internationella marknaden efterfrågas framför allt certifiering enligt det nyare FSC-systemet.
Ålands Skogsvårdsförening blev i december 2016 den första skogsvårdsföreningen i Finland med FSC-certifiering. I dagsläget har arton medlemmar sina skogar FSC-certifierade vilket motsvarar 6-7 procent av den totala skogsarealen.
Till certifieringsvillkoren hör bland annat att skogsägaren ska ha en giltig skogsbruksplan och att fem procent av skogsmarken är fredad. Dessutom måste man bedriva någon form av specialskogsbruk på ytterligare fem procent av skogsarealen samt jobba aktivt för att öka lövinslaget.
Niclas Eriksson som är yngst av fyra syskon har ända sedan nittiotalet successivt skött mer och mer av arbetat på släktgården, men arvskiftet efter pappa Tor som dog för tre år sedan blev klart först i fjol på våren.
– Det är nog en delförklaring till att min skog ännu inte blivit certifierad.