I ett remissyttrande som utarbetats i samråd med Ålands Hushållningssällskap uttrycker Ålands Producentförbund stor oro kring landskapsregeringens förslag till vattenåtgärdsprogram och skyddszoner för vattentäkter.
Som vägkost för utlåtandet ordnade ÅPF ett möte för markägare och vd Henry Lindström tycker att det fortfarande verkar ganska oklart vad landskapsregeringen syftar till med de nya förslagen.
– Det är viktigt att de allmänna föreskrifterna om vattenvård inte blir för stränga. En annan fråga är om det finns pengar att ersätta markägarna för begränsningar i rätten att bruka sina marker, påpekar Lindström.
Också SLC:s vikarierande jurist Ellinor Sundqvist har för ÅPF:s del kommenterat förslaget till vattenvårdsåtgärder och betonar markägarnas rätt att bli hörda.
Hon tycker att markägarna i det här fallet redan från början borde ha fått vara med och påverka beredningen av de nya skyddsföreskrifterna.
Missvisande siffror om fosforbelastning
I remissvaret konstaterar ÅPF att det också ligger i jordbrukarnas intresse att ha ”så liten negativ påverkan som möjligt på naturen och våra vatten”.
– I synnerhet då det gäller näringsämnen ligger det i odlarnas intresse att hålla kvar näringsämnena i markprofilen.
I Ålands nuvarande vattenåtgärdsprogram och förvaltningsplan ges det enligt ÅPF en felaktig bild av kväve- och fosforbelastning på de åländska vattnen. Därför kräver förbundet att ”alla stora belastningskällor inklusive atmosfärisk deposition, belastning från havsströmmar, flygtrafik och sjöfart denna gång tas med i beskrivningen”.
ÅPF framhåller också att det inte längre är acceptabelt att använda ”föråldrade schabloner” beträffande belastningen från jordbruket, eftersom ny forskning visar att exempelvis fosforbelastningen är cirka hälften mindre än vad som tidigare uppgivits.
– Även de mätningar som gjorts för typområden på Åland visar på lägre siffror än schablonerna, framhåller ÅPF.
Rimliga krav
Enligt ÅPF skulle det också vara viktigt att få fram betydelsen av gamla synder när det gäller fosforansamlingar i sjöar och vikar.
Dessutom påpekas att man måste beakta de stora förändringar som skett från de gamla gödselmedlen med höga fosforinnehåll till dagens gödsel ”som medför att man med stor noggrannhet kan anpassa gödselmängderna efter markkarteringar och grödans behov”.
ÅPF hänvisar också till Ålands statistik- och utredningsbyrå ÅSUB:s siffror beträffande de senaste 25 årens stora förändringar beträffande odlade grödor och andelen mark som är vinterbevuxen.
Det måste enligt ÅPF finnas en rimlighet i de krav som ställs på primärnäringarna så att det inte blir omöjligt att producera livsmedel.
– Det är till exempel inte rimligt att kräva vallodling på marker där man odlar potatis, eftersom man då får stora problem med skador av knäpparlarver när vallen bryts. Man kan inte heller kräva att lermarker skall vårplöjas eftersom markerna då blir omöjliga att bruka på våren.
Mindre vall och bättre växtföljder
Enligt ÅPF:s uppfattning är det inte i första hand en miljösamordnare som jordbruket nu behöver utan ”rådgivning som koordinerar med övrig produktionsrådgivning så att den gödsel som tillförs utnyttjas optimalt och bidrar till en hög skörd och optimal kolinlagring”.
ÅPF föreslår också att bevattningsstrategin i det fortsatta arbetet bör bli en vattenhushållningsplan så att dränering och avvattning av markerna också tas med.
– Detta är viktigt för att man skall få en optimal rotutveckling som gynnar näringsupptagningen och därmed minskar näringsläckaget.
Sammanfattningsvis skriver vd Henry Lindström att åtgärder gällande jordbruket måste anpassas efter Ålands ”lokala förhållanden och utifrån reviderade belastningsdata”.
Vallodlingen är redan nu så hög att den snarare borde minska än öka om Åland ska ha tillräckligt med råvara för sina förädlande industrier.
– En minskad vallodling skulle förbättra riskhanteringen då svampsjukdomar och risken för klöverröta minskar och mer ordnade växtföljder skulle vara bra för miljön.