FFC och Industrifacket har undersökt hur arbetslösa medlemmar lyckas uppfylla villkoren i den så kallade aktiveringsmodellen i år. Resultatet visar att det är mindre än en tredjedel som klarat av det. En femtedel har lyckats uppfylla villkoren under vissa perioder.
Något över en tredjedel har gjort lönearbete för att uppfylla villkoren i aktiveringsmodellen. En knapp tredjedel har deltagit i utbildning, träning eller någon annan sysselsättningsfrämjande aktivitet. Värt att lägga märke till är att det är bara en procent som har försökt uppfylla villkoren genom företagande.
En tiondedel av de svarande visste inte om de lyckats uppfylla villkoren i aktiveringsmodellen, och 29 procent visste inte hur många aktivitetsperioder de har haft under året.
De som är över 55 år berättar att de inte får jobb och att de inte heller antas till utbildning, eftersom de enligt arbetsgivarna är för gamla. Om det faktiskt är så här, så är det också helt klart att aktiveringsmodellen fungerar som ett sätt att skära ner inkomsterna för den här gruppen och inte så mycket annat.
De flesta av dem som har lyckats fylla aktiveringsmodellen helt eller tidvis har gjort det genom kontakter eller på egen hand. Det är dock inte många som har hittat långvariga jobb. Mycket tyder tyvärr på att många försöker upprätthålla olika former av konstlad sysselsättning för att fylla kriterierna med bekantas hjälp.
Det är till exempel allmänt känt att många utför vilka jobb som helst, fastän det inte är inom deras kompetensområde. Det är i och för sig ok, att man inte avvisar ett jobb bara för att det inte motsvarar kompetensen, men en nackdel finns där: I synnerhet i glesbygder där det också annars är ont om lönearbete, kan det försvåra möjligheterna ytterligare för dem som inte har lika mångsidig kompetens.
Så som arbetslösheten i sig ofta drabbar äldre, i synnerhet på landsbygden, så ställer regeringens aktiveringsmodell med andra ord till med samma sak enligt FFC:s och industrifackets enkäter: De som uppgett brist på arbetstillfällen som orsak till att de inte kunnat fylla kraven i aktiveringsmodellen var en bra bit över hälften bosatta i tätorter eller kommuner med färre än 20.000 invånare och på landsbygden, hela 59 procent. Det här alltså enligt FFC:s enkät.
Tendensen är den samma när det gäller utbudet av sysselsättningstjänster.
Ser man på hur de som lyckats få jobb har burit sig åt är det långt största delen som klarat av att fylla kriterierna med hjälp av kontakter och bekanta. I och för sig glädjande är att närmare en tredjedel har klarat sig genom att få erbjudande om jobb. En betydande del har också fått sysselsättning genom att kontakta sin tidigare arbetsplats.
Däremot är den sysselsättning som olika förmedlingstjänster via internet erbjuder inget vidare, 14 procent har fått någon form av sysselsättning den vägen. Rekryteringsfirmorna har kunnat sysselsätta bara 12 procent och arbets- och näringsbyråerna 7 procent.
Nu kunde man kanske tro att här finns partipolitiska förtecken, men så är inte nödvändigtvis fallet. Det är inte bara den sittande regeringen som ytterligare kan försvåra den sedan tidigare svåra sitsen för arbetslösa. Det finns ännu många människor ibland oss som fortfarande går omkring med trauman och mindervärdeskomplex efter det krisande nittiotalet.
Sysselsättningspolitiken under den dåvarande socialdemokratiska arbetsministern Liisa Jaakonsaari i regeringen Lipponen kunde nog vara förnedrande, den också. En hel del tyder på att orsaken var socialdemokraternas löften under valkampanjen 1995 om minskad arbetslöshet. När det sedan visade sig att löftena inte kunde infrias i ett nafs försökte regeringen i stället snygga till siffrorna genom att ”städa” i kartoteken.
Ett verktyg var att ordna diverse kurser – några av dem rent av löjliga – med karensvillkor för att få också fackanslutna arbetssökande bort från registren. Ett annat var att försöka ”övertala” det vill säga lura folk som inte hade den minsta erfarenhet av självständig näringsverksamhet att bli företagare.
Då som nu under regeringen Sipilä var det stigande efterfrågan på marknaden som sist och slutligen hjälpte upp situationen.
Slutsatsen är att efterfrågan på varor och tjänster är en förutsättning för sysselsättning. Det gäller inom alla sektorer. Finns inte den efterfrågan så uppstår arbetslöshet och den håller i sig tills efterfrågan återkommer.
Ur landsbygdens synvinkel är det orättvisa att det är där folk drabbas i brist på alternativ. Det är i synnerhet i norra Finland och så arbetssökande över 55 år som blir i svårigheter. Att det är äldre arbetssökande som drabbas går också direkt ut över landsbygden, där genomsnittsåldern är högre. Tittar man på olika statistiker kan man således nästan se ett direkt samband mellan stigande medelålder och kommuner med vikande befolkningsunderlag.
Här är det på sin plats att påminna om jord- och skogsbruket och övriga glesbygdsbetonade primärnäringar som potentiella sysselsättare eller åtminstone naven på landsbygden. En rättvisare fördelning av matens pris, det vill säga ett rättvist pris till bonden kunde således bidra till att höja investeringsivern på landsbygden och därigenom skapa arbetsplatser både direkt och indirekt. Det har nämligen visat sig att bönderna inte håller sig tillbaka med att investera, när de kan se en mening i det.
Här kan också FFC dra sitt strå till stacken och främja investeringsivern, till exempel genom att slopa sitt krav på fastighetsbeskattning av jord- och skogsbruksmark.