Under den här hösten har LF fått kännedom om exempel på nyländska skogsavverkningar som ingen vågar ta i. Uppköparna vill inte heller köpa virket. Det här har ibland hänt trots ingångna avtal.
Det visar sig att Finlands skogscentral har förmedlat information om anmäld användning av skog, i praktiken avverkning, till NTM-centralen.Det handlar om sådana fall där avverkningen berör ett område som är märkt ut i Nylandsplanen 2050 och som följer samma gränser som områdena i det tidigare kompletterande myrskyddsprogrammet.
Själva programmet stoppades i praktiken av den dåvarande miljöministern Sanni-Grahn Laasonen (saml) 2014. Det skedde alltså efter att de gröna lämnat regeringen Stubb. Den dåvarande ordföranden för de gröna, Ville Niinistö, fräste och började lägga ansvaret för programmets förverkligande på andra partier. Han kan dock knappast ha varit omedveten om att de grönas utträde ur regeringen skulle sätta stopp för programmet.
Man kan minsann fråga sig vad de här berörda områdena alls har att skaffa i Nylandsplanen. Men skogscentralen, som alltså får de här uppgifterna, hänvisar till förvaltningslagen, som stadgar om att varje myndighet ska bistå andra myndigheter och främja samarbetet mellan dem.
Det är tydligen i förlängningen av det som en överenskommelse finns mellan skogscentralen, miljöförvaltningen och med jord- och skogsbruksministeriet. De har kommit överens om att utbyta information om ”anmälningar om användning av skog” som en stämplingsanmälan heter på fikonspråk.
Överenskommelsen innebär alltså att skogscentralen vidarebefordrar information till NTM-centralen om stämplingsanmälningar på områden som motsvarar områdena i det kompletterande myrskyddsprogrammet.
Sedan kommer NTM-centralen ut med ett svar som närmast kan jämföras med gammal KGB-taktik eller något i den riktningen: Skogsägaren eller den som har avverkningsrätten ”borde inte avverka nu i det sista skedet av planläggningen”.
I väldigt många fall är det helt klart att avverkaren drar öronen åt sig i en sådan situation. Vem vill ha Finlands myrskyddsaktivister på nacken och få sin affärsrörelse förstörd? Det tragiska är emellertid att NTM-centralen inte har någon lagstiftning eller ens ett direktiv att hänvisa till, enligt vilket den kan förbjuda eller begränsa eller tillåta en avverkning.
”Borde inte avverka”, formuleringen blir hängande och darrar i luften över huvudet på skogsägarna, vars inkomster samtidigt begränsas. Myndigheterna gör också ett ingrepp i skogsägarnas, det vill säga markägarnas, suveräna rätt att disponera över sin egendom – detta till och med utan en cent i ersättning. Vem kan ersätta ett beslut om att man inte ”borde avverka” – som ju inte är något beslut.
Skogsägarna, i synnerhet i Trängselfinland, börjar känna sig allt osäkrare på sin rätt att disponera över sin egen skog. Den är inte bara något man har för ägandets egen skull – för dem med sådana strävanden finns det nog avsevärt enklare objekt att komma över, som inte heller medför de förpliktelser som skogsägandet gör.
Skogsägarna förstår och respekterar att man inte kan avverka på värdefulla eller känsliga områden och att allmänheten behöver rekreation. Skogen är ett ypperligt ändamål för det, välkomna!
Det får emellertid inte leda till att vi måste ge avkall på rätten att disponera över och skaffa oss inkomster från skogen. Den rätten är nu under press från alla håll. Det finns redan krafter som anser att man inte får idka traditionell förnyelse av skogen – och då gäller det alltså inte bara staten utan också de privata skogarna.
Det kan vi naturligtvis inte beskylla myndigheterna för. Men när samma myndigheter går in och begränsar skogsägarnas rätt att bruka sin skog med ”rekommendationer” i gammal Sovjetanda och med hänvisning till eventuella skyddsprogram som inte ens existerar, så underblåser det alla andra begränsningar för den som måste försöka få en utkomst med hjälp av skogen.
Skogsägarna har ändå en skyldighet att förnya skogen på det ena eller det andra sättet, och det lyckas vi med, vilket bevisas av att tillväxten än så länge är större än uttaget från våra skogar.
Träden växer, de mår bra, hot om angrepp av svamp och insekter är närvarande, det har de hela tiden varit. Det oaktat är träden friskare än någonsin och skogsmarken rik på svamp och bär.
Något måste vi alltså ha gjort rätt.
Det stämmer förvisso att regeringsprogrammet har en skrivning om att arbetet med att genomföra det kompletterande myrskyddsprogrammet fortsätter. Men avsikten är att det arbetet ska bygga på frivilliga åtgärder, som också finansieras med offentliga pengar.
Vore det inte mer konstruktivt om myndigheterna skulle rikta uppmärksamheten litet mer mot andra skrivningar i regeringsprogrammet för att de facto uppnå något som är hållbart på lång sikt? Det heter till exempel också i programmet att ”forskning och produktutveckling kring träprodukter som har högt förädlingsvärde och som lagrar koldioxid på lång sikt kommer att främjas, likaså ett hållbart nyttjande av biprodukter. Det säkerställs att virkesmarknaden är transparent och välfungerande så att virket kan styras på ändamålsenligt sätt”.
Och så var där även en skrivning om avskogningens inverkan:
”Möjligheten att inkludera en bedömning av klimatpåverkan i miljötillståndsförfarandet ska utredas”. Avsikten är att begränsa skogsröjning för byggändamål, till exempel genom att införa en avgift för förändrad markanvändning.
Tänk om myndigheterna skulle utbyta information och samarbeta om dylika betydligt större frågor, inte minst när det gäller arvet till våra efterkommande?