I Övermark håller Lantmäteriverket på att slutföra en ägoreglering som omfattar cirka 1.000 hektar. Det är över åttio markägarna som är med och de aktiva jordbrukarna har nu fått enhetligare och större skiften.
– Det är svårt att få hundra procent av de markägare som går med i en ägoreglering nöjda, men man brukar nog åtminstone kunna acceptera resultatet. Det är viktigt komma ihåg att vi inte får försämra situationen för någon. Men en övervägande majoritet brukar vara mycket nöjda när ett så här stort projekt är över. För det innebär nästan enbart fördelar att göra en ägoreglering om det finns ett behov, säger Anders Lillqvist, förrättningsingenjör vid Lantmäteriverket i Vasa.
Han har som projektansvarig ansvarat för en ägoregleringsprocess i Övermark som omfattar cirka 1.000 hektar åkermark samt lite skog. Totalt har 430 hektar bytt ägare i processen som omfattat 84 sakägare.
– Grundidén med ägoreglering är markägarna ska få samlade sina åkerskiften bättre. Målet är större och enhetligare skiften närmare brukscentrum eftersom brukskostnaden per hektar på ett litet skifte är stort, förklarar Lillqvist.
Inbesparingar sker inte minst gällande antalet körda kilometer till och från skiften.
– I stället för att jordbrukaren exempelvis ska köra till fem små utspridda skiften eftersträvar vi med ägoregleringen att de ska bli större och enhetligare, så att man kör till ett eller två skiften. Det minskar betydligt på körsträckorna på årsbasis.
Medelarealen ökade betydligt
Resultatet av den här ägoregleringen vittnar om att sakägarna kan vara nöjda. Enligt Lillqvist var medelarealen tidigare 2,9 hektar och efter ägoregleringen har den kalkylerats stiga till 7,3 hektar.
– Under projektets gång har nya markägare anslutit sig så skiftesplanen har kompletterats flera gånger. Så medelarealsökningen är antagligen nästan tredubbelt, säger han.
Lillqvist pekar på ett stort skifte för att visa på nyttan med ägoreglering.
– Här fanns fyra markägare tidigare på fem skiften men nu är det bara en markägare som äger allt. Samtidigt har vi också förbättrat vägen, lagt grus och iståndsatt diken. Här har också täckdikats och flyttats på ett utfall.
– Samtidigt på den norra sidan gick rån ojämnt så den har vi jämnat upp. Här har också markägaren slagit ihop två skiften som tidigare var skilda fastigheter. Så det är också fördelaktigt att sammanslå fastigheter och ordna upp råar som inte är ändamålsenliga, berättar han.
Det första skiftet som Lillqvist visar ägs av nötköttsproducenten Mats Storgård, en av sysslomännen i den här ägoregleringen. Han är mycket nöjd över att hans åkrar nu är centrerade till två områden.
– Mina skiften har blivit större och enhetligare och närmare produktionscentrum. Nu behöver jag bara köra åt ett håll när jag ska till åkern. Som husdjursproducent blir det mycket körande och nu kan jag bruka jorden mera rationellt, berättar Storgård.
Han vågar påstå att de flesta sakägare kan vara nöjda. Åtminstone upplever han att de flesta har fått det bättre.
– Det är det som är syftet med ägoreglering. Som jag ser det har aktiva jordbrukare som strävar framåt fått bättre skiften och kan sköta jordbrukare rationellare. De som sålt skiften fick också bra priser med skattelättnader, vilket är positivt, säger han.
Flerårig process
En ägoreglering är en lång process som oftast börjar med att markägare gör en intresseanmälan. I det här fallet inlämnades den av sex markägare i Övermark på våren 2017. Under juni och juli gjorde Lantmäteriverket inledande intervjuer med markägarna och i slutet av augusti samma år hölls det första informationstillfället tillsammans med ÖSP.
– Efter det fortsatte processen med att en förrättningsansökan undertecknades i oktober och då inledde vi den egentliga utredningen med hjälp av material om åkerskiftena i området. Vi ser på statistik över fastighetsstrukturen och körsträckor mellan brukscentrum och basskiften. Vi har också tillgång till temakartor över skiftenas areal och ägande, berättar Lillqvist.
Efter utredningen presenterades ett första utkast till skiftesplan som diskuterades med markägarna i augusti 2018. Det ledde till slut att markägarna beslöt om skiftesplan i oktober 2019.
– Nu börjar vi vara på slutrakan och tidpunkten för tillträde till jordbrukarnas nya åkrar skedde i oktober i fjol så nu är det första gången som vårbruket utförs på de nya ägorna.
Enligt Lillqvist är det svårt att få hundra procent av sakägarna nöjda med allt. Men att en intresseanmälan görs visar på att det finns ett behov.
– När de tar kontakt med oss finns det redan ett behov och ett intresse för att genomföra en ägoreglering. Så de flesta brukar vara med på det.
Lillqvist menar att det finns ett stort behov av ägoreglering i Österbotten som i hög grad präglas av små och utspridda skiften.
– Österbotten utmärker sig om man utgår från medelareal på skiften och splittringar i fastighetsstrukturen. Så förutsättningarna för ägoreglering finns i landskapet.
Kostnader uppstår
En orsak till att jordbrukare kan dra sig för att gå in i ett dylikt projekt är en rädsla för kostnaden.
– Det är främst en förutfattad uppfattning om att det är dyrt som avskräcker. Sedan är det också vanligt att många markägare har utarrenderat sina åkrar och de ser ingen nytta utan enbart kostnaderna med en ägoreglering. I sådana fall är det svårare att få igenom ett sådant här projekt, menar Lillqvist.
Lillqvist berättar att kostnaden fördelas enligt erhållen nytta.
– Ju större nytta en markägare har desto högre blir kostnaden. Sedan beror den slutgiltiga kostnaden också på vilka anpassningsåtgärder som täckdikning och vägar som förbättras. Men i stora drag brukar lantmäteriavgiften per hektar som byts landa på mellan 300 och 500 euro.
Han poängterar också att staten står för kostnaden av planeringen.
– Först när markägarna fattar beslut om genomförande börjar det kosta. Det är en bra sak att staten bekostar själva utredningen av behovet och intresset samt om det finns förutsättningar för att en ägoreglering kan göras i ett område, säger han.
Dessutom stöder staten kostnaderna för anpassningsåtgärderna med 50 procent. Staten köper också upp mark på förrättningsområdet som sedan används i ägoregleringen och skiftas ut till aktiva jordbrukare.
– Man bör också komma ihåg att en ägoreglering medför kostnadsinbesparingar på sikt. Samtidigt sätts en stor del av byn i skick.
Storgård sticker inte under stol med att kostnaden kan avskräcka vissa från att inleda en sådan här process.
– Vi vet vad vi måste betala för tillskottsmark och skiftena har värderats. Men vi vet inte ännu vad den slutgiltiga summan blir men man måste också komma ihåg att det blir fördelar på sikt.
Han har aldrig tidigare varit med om en ägoreglering och betonar att det här projektet omfattade bara en del av byn och inte alla markägare.
– Läget var inte heller akut för de flesta hade relativt bra skiften, men det var på tiden att något skulle göras. Intresse fanns och jag är glad över att vi inledde det här projektet.
Kan det vara känslomässigt svårt att byta eller sälja skiften för några?
– Inte för min del, men nog för en del äldre jordbrukare. Jag tror yngre åkermark inte har samma känslomässiga värde för yngre jordbrukare som den äldre, säger han.