SLC Åboland och Finska Hushållningssällskapet höll sina höstmöten i S:t Karins.
Det blev återval på de flesta poster, och inga omröstningar, när Finska Hushållningssällskapet och SLC Åboland höll sina höstmöten i S:t Karins den 27 november. Träffarna kunde alltså ägnas åt information och diskussion.
Hushållningssällskapets ordförande Torolf Karlsson konstaterade att den lokala odlingssäsongen överlag varit klart bättre än fjolårets.
– De flesta hann så före regnen. Sedan kom mer regn än vi brukar få. Första vallskörden var bra, den andra torkade bort och en tredje vallskörd räddade situationen för många. På hösten gav i synnerhet rågen en jättebra skörd, men priset är förstås en annan sak.
Höstvetet och sockerbetorna lyckades bra, liksom havren som dessutom hade ett bra pris. Bondbönan, däremot, torkade bort för många.
Karlsson lyfte fram naturresursinstitutet Lukes forskning om urlakning av näringsämnen från vallodling. Den pågått i över 20 år och nu visar rapporterna att urlakningen är mycket mindre än schablonvärdena.
– Men jag har inte hört att vi ska ändra gödslingsrekommendationerna trots det. Forskningen gäller vallodling, men jag undrar om inte det här också gäller annan odling.
I publiken frågade man retoriskt hur det kan ta 25 år för forskarna att publicera en bedömning som är till odlarnas fördel.
Ekonomin en utmaning
Jörgen Grandell, direktör för Hushållningssällskapet, berättade att ekonomin blir en utmaning år 2020 eftersom statsbidragen för rådgivning sänks. Han hoppas dock på en justering uppåt vid riksdagsbehandlingen.
Positivare inför nästa år är en satsning på utbildning i markstruktur och kolbindning med Baltic Sea Action Group.
– Tanken är att BSAC ska ha en resurs som bland annat hjälper till med utbildningen av de finlandssvenska rådgivarna, berättar Grandell. Målet är att via dem snabbt få ut kunskap och information till jordbrukarna.
SLC och Finlandssvenska Jordfonden delfinansierar projektet. Man väntar på besked från fler finansiärer.
Felaktiga mätningslådor
Markstruktur och kolbindning var för också ämnet för agronomen Jussi Knaapis anförande. Knaapi inledde med att säga att det ofta känns lite som att slåss mot väderkvarnar då man försöker nå ut med rön om hur jordbruket binder kol.
– Har vi mätt utsläppen av växthusgaser och koldioxid rätt? Jag anser att vi inte har det.
Knaapi presenterade en bild där koldioxiden strax ovanför marken återgår till växterna.
– Forskarna har tidigare tänkt att den koldioxiden är förlorad, men vi jordbrukare är lite klokare! Koldioxid är tyngre än luften, och när den stiger upp ur marken används den av växterna.
Jussi Knaapi backade upp påståendena med mätningar av koldioxidhalten i lådor på odlingar. Han sa att forskare, tokigt nog, ofta använt mätningslådor som inte släppt igenom ljus, vilket gjort att växtprocessen inne i dem avstannat.
– Lyckan är att en del forskare i dag använder genomskinliga lådor, sade Knaapi och presenterade mätningar som visade hur koldioxidhalten i lådorna var lägre än i den omkringliggande luften.
Drömmer om utsläppshandel
Jordbruket kan binda stora mängder kol, påpekade Knaapi. Men då gäller det bland annat att tänka på att inte bearbeta mullhaltiga jordar för mycket.
– Min stora dröm är att vi kan starta utsläppshandel. Australien började med koldioxidhandel för jordbruket i år. Man mäter mängden organiskt material i marken och så gör man nya mätningar om några år. Och under de senaste åren har vi insett hur mycket kol som finns djupare än 15 centimeter, men det mäts inte av (naturresursinstitutet) Luke.
Knaapi är säker på att den, enligt honom, rätta bilden av jordbruket så småningom slår igenom.
– Jag är övertygad om att vi kan förändra folks inställning!
”Syns vi tillräckligt?”
Bilden utåt diskuterades också på SLC Åbolands höstmöte. Når man ut till allmänheten tillräckligt bra och i positiva sammanhang?
I publiken konstaterades att jordbruket bör inse att det är en del av samhället, och själv se till att nå ut med sitt budskap. Folk kan till exempel leva i en ”veganbubbla”, menade en röst, men alla lever i sina bubblor och det gäller att föra en dialog.
En genomgång visade att SLC Åboland förekommit i rätt många artiklar och inslag under året. Ordföranden Mickel Nyström säger att det är viktigt att inte bara reagera på kritik mot lantbruket.
– Då man gör något positivt på sin egen gård eller i lantbrukssammanhang överlag så får man gärna föra fram det i medierna.
Nyström säger till Landsbygdens Folk att hans första år som ordförande för SLC Åboland gått bra.
– Vi har en relativt bra stämning och det sker mycket positivt inom jordbruket. Vi är en del av lösningen i klimatproblematiken. Men det finns inga snabba lösningar på komplexa problem, utan det gäller att arbeta med en tro att jobbet på gården på lång sikt leder till en positiv utveckling.
Brexit betyder osäkerhet
SLC:s verksamhetsledare Jonas Laxåback presenterade SLC:s linjedragningar gällande EU:s gemensamma framtida jordbrukspolitik, CAP.
Nästa år är det sista i den nuvarande programperioden. Men den förlängs antagligen med ett eller två år, delvis på grund av Brexit som fördröjt beslutet om EU:s framtidsbudget och det kommande regelverket för CAP.
Laxåback betonar bland annat vikten av att stöda unga jordbrukare.
– Vi behöver nya jordbrukare och också EU har gett en stark signal om att de behövs. Det är viktigt att övertagandet av gårdarna kan ske i rätt ögonblick, och inte då föräldrarna redan är närmare pensionsåldern och den unga själv har hunnit jobba utanför jordbruket en längre tid.
Hur märker odlarna Brexit?
– Det kommer att synas i EU:s kommande framtidsbudget i och med att Storbritannien inte längre deltar i finansieringen. Dessutom exporterar Finland bland annat en del mjölkprodukter till Storbritannien. Där har vi kanske inte riktigt förberett oss på Brexits effekter. Man är rädd för en störning på EU:s interna marknad då tillträdet till Storbritanniens marknad försvåras.
Vilka utmaningar ser du för bönderna i Åboland och Egentliga Finland de kommande åren?
– Den stora utmaningen är att säkerställa lönsamheten, som är väldigt svag. Men det gäller ju alla. Ser man på Åboland, speciellt längre ut i skärgården, så har man speciella förhållanden med transporter, många små skiften, en del mångsysslare och specialodlingar. Det gäller att beakta det i jordbrukspolitiken och inte slå fast hektargränser för stöden.