Senaste tiden har mycket i mitt jobb kretsat kring CAP-reformen. Vi har läst och begrundat Finlands förslag till CAP-program för följande programperiod. Vi, liksom många andra intressegrupper, har gett utlåtanden om programutkastet.
Jag väntar ännu på den dag då produktionen av mat sätts i fokus inom den gemensamma jordbrukspolitiken i EU. Nu har det främst handlat om klimatet.
Med jordbrukspolitiken ställer man mera krav på jordbruket och vill påföra jordbrukarna mera förpliktelser. Detta i en situation där jordbruket är i en djup lönsamhetskris. Jordbrukets lönsamhet borde vi ha i fokus för om inget görs slocknar snart lamporna i den sista ladugården i vårt land.
Även om lantbrukspolitikens fokus redan länge varit annorstädes än matproduktion och dess lönsamhet så kan vi inte säga att det helt misslyckats. Vi har i decennier haft ett miljöstödssystem i Finland och nu är EU på väg att implementera motsvarande åtgärder som en del av lantbrukspolitiken för att göra EU:s jordbruk miljövänligare och klimatsmartare.
Nu blir de åtgärder, som vi tillämpat i årtal, vardag för jordbrukare i övriga EU-länder. Men jordbrukets lönsamhetskris har vi med jordbrukspolitiken inte kunnat stävja.
Varför syns då inte jordbrukets miljö- och klimatåtgärder i utsläppsberäkningarna? Det här beror på att utsläppsberäkning är ren och skär politik. Utsläppsberäkningarna grundar sig på statistikuppgifter som inte beaktar de miljöåtgärder som gjorts inom jordbruket.
Jordbruket är, utöver skogsbruket, den enda näringsgren som binder kol från luften. Jordbrukets kolbindning beaktas inte i utsläppsberäkningarna. Vem gynnar månne det att inte kolbindningen alls beaktas? Åtminstone inte Finland, eller vårt jordbruk.
En annan detalj i beräkningarna som stör mig är att matproduktionens utsläpp räknas till producentens utsläpp. Användningen av fossila bränslen beräknas däremot som användarens belastning. Men vad konsumenten äter och skiter saknar betydelse.
Denna beräkningsgrund leder till att glesbygd och jordbruksintensiva kommuner får ett orättvist stort kolutsläpp.
Tillbaka till lönsamheten. Hela landets livsmedelssektor faller om jordbruket här går under. Utöver att det skulle vara dramatiskt och en tragedi för många så skulle livet här bli mycket osäkrare.
En hög självförsörjningsgrad är grunden till vår säkerhet. Vi kan inte, vid en global krissituation, förlita oss på att vi kan importera den mat vi behöver. För att trygga vårt välfärdssamhälles framtid måste vi förbättra jordbrukets lönsamhet och image.
Lönsamheten kan inte uppnås med hjälp av jordbruksstöd. Lönsamheten måste komma från marknaden och där är producentens position bedrövlig.
Jordbrukaren position på livsmedelsmarknaden bör förstärkas och matens pris bör fördelas rättvisare. Detta uppnås endast genom en ordentlig kris eller lagstiftningsvägen och en kris vill ingen ha. Jordbrukets lönsamhetskris har redan pågått för länge och det börjar bli akut med att göra något åt saken.
Jan-Ove Nyman
verksamhetsledare
MTK Keski-Pohjanmaa