Thomas Nyqvist, ordförande för Liljendals jaktvårdsförening, är oroad över att svinpesten förekommer så nära östgränsen och uppmanar därför bönderna att inte föra agnar och frön från torken till skogskanten, vilket är ganska vanligt.
– Det har visat sig att vildsvinen går och äter där det finns mat. Ett traktorlass agnar lockar alltid – också på vintern – och skogskanterna är ofta skyddade ställen där djuren gärna går och äter. Därför är det viktigt att rester från torken antingen förs till platser där vildsvinen inte rör sig, eller till matningsplatser där jägarna har en möjlighet att påverka stammen. Man kan till exempel kontakta lokala jägare som håller på med utfodring och komma överens om att föra avfallet till utfodringsplatserna.
Jakten på vildsvin är nuförtiden fri året om, förutom mellan 1.3-31.7 gällande suggor med årets grisar. Enligt Nyqvist var det här ett felbeslut.
– Tidigare fick man inte skjuta suggor som följdes av årsgrisar. De var alltså fredade nästan året runt. I och med att det blev lovligt att skjuta dem har tyvärr populationen ökat.
Nyqvist förklarar detta med att vildsvinen har en stark inbördes rang där ledarsuggor styr och ställer. Nu har det enligt honom skjutits många ledarsuggor, vilket resulterat i att fler andra suggor blivit dräktiga och åtgärden har därmed fått en helt motsatt effekt.
– Tidigare tillät ledarsuggorna inte så många smågrisar, men med färre ledarsuggor får unga suggor många smågrisar. Den här sommaren har smågrisproduktionen varit större än någonsin.
Hård press på jägarkåren
Liljendals jaktvårdsförening jagar på ett cirka 15.000 hektar stort område. Under den första halvan av året har man fällt cirka tjugo vildsvin.
– Vi måste ju alla hjälpas åt att tukta stammen och hålla den nere, men det är både tidskrävande och arbetsdrygt för jägarna. Man måste utfodra systematiskt och man ska ha tid att sitta och vänta. Det egentliga jobbet börjar sedan först när ett lyckat skott är avfyrat. Djuret ska föras iväg, skinnet tas bort och prover tas och skickas för analys.
Tillsvidare har svinpesten till all lycka inte påträffats i Finland, men Nyqvist påminner om att svinpesten förekommer endast 250 kilometer från finska gränsen.
– Det är så nära inpå att vi är tvungna att reagera. Svinköttsexporten till Kina som kommit bra igång tar slut i fall svinpesten sprider sig hit.
Hur stor vildsvinsstammen för närvarande är på Liljendals jaktvårdsområde är en svår fråga att svara på eftersom djuren är så rörliga.
– Enda dagen är de i Liljendal, andra i Lovisa och tredje dagen i Lappträsk. Därför är både uppskattningen och avskjutningen svår. Det vi dock säkert vet är att stammen är kraftigt ökande; det har vi bevis på via viltkamerorna.
Utländsk foderspannmål kan också utgöra risk
En annan sak Nyqvist funderar på är hur mycket man har tänkt på att det är fri export inom EU gällande foderspannmål.
– Enligt vad jag har förstått så kollas importerad fodersäd inte för svinpest. Om nu till exempel kornskörden blir mindre än normalt på grund av torkan så kan det ju hända att det behövs import av foderkorn till Finland under vintern. Det kan då finnas risk för att man också importerar svinpest med kornet, eftersom det kan komma från sådana fält där det förekommer smitta. Vildsvinen gillar ju att böka i åkrarna.
Svingårdar borde därför enligt Nyqvist försöka sträva efter att använda inhemsk fodersäd.
– De aktörer som importerar fodersäd till Finland är skyldiga att kontrollera att det importerade partiet inte kommer från riskområden, kommenterar avdelningschef Sinikka Marmo på Evira.
Hon säger att import av fodersäd som inte upphettats alltid utgör en risk för spridning av afrikansk svinpest och att importören bör vara extra noggrann med att kolla varifrån foderpartierna kommer, eftersom de kan härstamma från ett tredje land.
Nyqvist konstaterar att alla insatser nu behövs för att förhindra att svinpesten landar i Finland.
– Det kanske sätts in tilläggsåtgärder i höst, men det viktigaste för närvarande är att alla hjälps åt och att alla försiktighetsåtgärder vidtas.