(Utskrivet den 18.9.2018 från www.slc.fi / Tidningen Landsbygdens Folk)

Tidningen Landsbygdens Folk, Ledaren 14.9.2018

14.9.2018;
Quo vadis inhemsk frilandsodling?

Det är många som drabbats av årets torka, men frilandsodlarna med sina höga produktionskostnader har kanske drabbats hårdast av alla producenter. I varje fall då det kommer till vem som förlorar mest pengar.

Det är dystra rapporter som kommer från frilandsodlarna runt om på SLC:s verksamhetsområde. Odlare av lök, broccoli, blomkål och morot har kanske drabbats särskilt hårt. Enligt uppgifter till LF är skördebortfallet upp till 75-80 procent på de här grödorna för en del odlare. Skördebortfallet i fråga om uttryckligen marknadsduglig skörd, men det är enbart marknadsduglig skörd man får betalt för.
De för tillfället högre producentpriserna på de av torkan drabbade odlingsgrödorna kompenserar visserligen, men ändå inte på långt när för den ekonomiska katastrof som den här odlingssäsongen innebär. Producent- och marknadspriserna är i och för sig 20-25 procent högre på till exempel broccoli och blomkål men som en frilandsodlare uttryckte det: ”vad hjälper det när man helt enkelt inte har någonting att sälja”.
Ofta brukar handeln reagera på en motsvarande situation med att importera in grönsaker, rotsaker och sallat från andra närliggande länder, men den här gången finns det helt enkelt inte produkter att tillgå i Nordeuropa, ja nästan hela Europa har slut på trädgårdsprodukter.
Spanien har en effektiv trädgårdsproduktion, men också de spanska odlarna har drabbats hårt av torkan, även om rapporter från den iberiska halvön under sensommaren och hösten berättar att produktionen håller på att återhämta sig.
I år har det dessutom inte räckt till att ha bevattning, odlarna borde haft gigantiska kylanläggningar över åkrarna också. Hettan är ett minst lika stort problem som torkan för många av våra vanligaste frilandsgrödor.
Gurkväxterna är ändå ett undantag, de stortrivs med värme och till exempel frilandsgurka och zucchini finns det just nu gott om. Här tycks också den nationalekonomiska tesen om utbud och efterfrågan fungera med förkrossande effektivitet, producentpriserna på gurkväxter är märkbart sämre än under ett genomsnittsår.
Parallellt med slutspurten på den katastrofala odlingssäsongen pågår kampanjer för producenterna i K-kedjan och S-kedjan. K-kedjans kampanj ”Tack till producenten (Tuottajille kiitos)” koncentrerar sig på tio stycken av kedjans egna private label-produkter och från varje enskild såld produkt går ett fastställt belopp som stöd till producenterna. Produkterna är i huvudsak köttbaserade eller så handlar det om konsumtionsmjölk varför just frilandsproducenterna knappast har draghjälp av K-kedjans kampanj.
S-kedjans kampanj inleddes med prissänkning på vissa produkter för att kunna sälja mer och på så sätt köpa in mer av producenterna. En kan tyckas märklig logik där billigare produkter liksom ska ge mer åt producenterna. Senare riktade S-kedjans kampanj in sig också mot grönsaker för att uppmana konsumenterna att äta mer grönt vilket som syfte förstås är bra.
I samband med kampanjerna har kedjorna haft stora helsidesannonser i landets största dagstidningar och vill man faktiskt uppriktigt garantera det inhemska ursprunget kunde man i dessa annonser använda sig av Grobladet- och Gott från Finland-märkningen. Förnuftigast vore ändå att handeln skulle betala skäliga och rättvisa producentpriser för att säkerställa en kontinuerlig efterfrågan för producenterna och en kontinuerlig tillgång för dem själva.
I Sverige har handeln under den här säsongen gått producenterna till mötes genom att tillfälligt sänka mottagnings- och kvalitetskraven på till exempel isbergssallat. Samtidigt ska vi producenter ändå komma ihåg att den inhemska handeln har stor genomslagskraft bland konsumenterna. Redan det att handeln ger synlighet åt den här frågan, att producenterna nu befinner sig i en exceptionellt trängd situation, ökar medvetenheten och det är viktigt.
Vädret rår man inte på, men vad kan då statsmakten göra i det här läget för att lindra torkans och värmens konsekvenser för frilandsodlarna? I måndags nådde producentorganisationerna en överenskommelse med Jord- och skogsbruksministeriet om fördelningen av de 30 miljoner av krispaketet som går direkt till gårdarna. Fördelningen beaktar de olika stödområdena och de specifika produktionsinriktningarna.
Den enmagade sektorn, den idisslande sektorn och spannmålsodlingen får sitt och nu står det klart att frilands- och potatisodlingen inte beaktas nämnvärt i detta skede. En sak statsmakten förstås kan göra är att se till att de omtalade bränsleaccisåterbäringarna verkligen blir av, att de betalas ut raskt och att de omfattar också det bränsle som frilandsodlarna använt på bevattning.
En annan sak är det lagringsstöd som infördes i samband med EU-inträdet 1995 och som det under de senaste åren höjts röster för att skära ned på. Skjut helt enkelt upp den nedskärningen! Gör den inte efter en av de värsta odlingssäsongerna på decennier.
Dessutom finns det totalt sett åtminstone en tredjedel mindre lagringsduglig skörd tillgänglig i år, vilket gör att det tilltänkta budgetanslaget bör räcka till ändå. Lagringsstödet betalas ut baserat på medeltalet av de månatliga lagerinventeringarna under oktober, november och december.
En mer långsiktig men minst lika viktig åtgärd är att se över upphandlingskriterierna till de offentliga köken så att man verkligen premierar inhemsk, trygg och ren mat. Det här är ett långsiktigt arbete och ett arbete som just nu i mångt och mycket måste göras på kommunal nivå.
Också där måste den politiska viljan finnas för att de som äter offentlig mat fem eller rent av sju dagar i veckan äter en mat som görs på pålitliga och säkra livsmedel.
 
Staffan Björkell
staffan.bjorkell@slc.fi